11. Gud tar alltid sina finaste änglar först.

Vi hann prata om allt mellan himmel och jord den kvällen. Det visade sig att vi båda hade drömt om varandra. När det var stängningsdags på Patricia's började vi gå mot tåget tillsammans. Det var kallt ute och som den gentleman han var tog han av sig sin kappa och la den runt mig. Vi tog samma tåg till Fridhemsplan där vi skiljdes åt. Han åkte vidare och jag klev av för att byta mot blåa linjen. I samma ögonblick som jag klev av tåget ringde han mig.
 
Han ville prata med mig i telefon hela vägen hem då han var orolig över att något skulle hända mig. Mitt hjärta smälte. Vi pratade i telefon tills jag låste upp min ytterdörr. Nu i efterhand minns jag knappt vad vi pratade om, men jag vet att jag vaknade upp i panik dagen därpå. Jag visste inte om jag borde låtsas som om ingenting hade hänt eller om jag borde ta mig i kragen, samla mod och fråga honom om gårdagen.
 
Jag gick fram och tillbaka i lägenheten, velandes om vad jag skulle göra tills att jag fick nog och tog upp min telefon och slängde iväg ett sms:
- Hej! Ångrar du dig? Mitt hjärta slog snabbare än någonsin. Jag var livrädd för svaret jag kunde komma att få, om jag ens skulle få något svar överhuvudtaget. De kommande fem minuterna kändes som en evighet... men som tur var tog det inte honom längre tid än så att svara mig: - Nej, absolut inte! Gör du?
 
Paniken släppte och lättnaden tog över. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville bara träffa honom igen, men jag ville inte vara för på. Vi sms:ade hela dagen och framåt kvällen då jag befann mig hos min mor. Jag låg i hennes säng och lyssnade på musik och drömde mig bort. Jag tänkte på livet och dess överraskningar. Min arbetsledare hade kysst mig. Han som jag hade velat ha, men som jag visste att jag aldrig skulle kunna få.
 
I samma ögonblick som jag låg och drömde mig bort ringde en killkompis från jobbet. Han bad mig att sätta mig ner om jag stod upp då han hade en dålig nyhet att berätta. Tiden stannade. Han berättade att en kille från teamet hade gått bort under dagen. En kille som inte hade varit med på teamaktiviteten på Monks men som stod oss alla nära. Teamets solsken. En kille som fick oss alla att skratta och som alltid bjöd på det lilla extra. Den här killens hjärta hade nu stannat och han var bara 20år gammal.

Jag blev stum. Min killkompis frågade mig hur jag mådde men jag kunde inte få fram ett ord. Jag hamnade i chocktillstånd. När vi hade lagt på skickade jag iväg ett sms till min arbetsledare och ringde därefter upp en nära vän från teamet för att berätta vad som hade hänt. Hon ville inte tro mig. Min arbetsledare hade skickat ett flertal sms under tiden som jag hade suttit i samtal med henne. Han ville inte heller tro mig. Han kunde inte acceptera att han hade sett honom dagen innan... och att han nu var borta.
 
Kvällen fick sig en rejäl vändning. Från att känna total lycka till att gräva ner sig i djup sorg. Det var så orättvist. Varför valde gud att kidnappa just denna guldsjäl i så tidig ålder? Varför valde han att ta honom ifrån dem som älskade honom, familj och vänner? Oss?
 
Det sista sms:et jag fick från min arbetsledare den kvällen löd:
- Det som började så vackert... slutade så sorgligt.

10. Säg aldrig, aldrig.

Det nya året kom... och det blev inte bättre. Vi befann oss fortfarande i samma situation. Han var arbetslös och jag försörjde oss. Vi bodde under samma tak men betedde oss som främlingar. Det var som att vi var arga på varandra, för att vi hade misslyckats. Jag hade tappat mina känslor, men vägrade att överge honom.
 
Han hade ingenstans att ta vägen. Jag kände dock fortfarande kärlek för honom. Den sortens kärlek man har för någon man bryr sig om, den sortens kärlek man känner för en familjemedlem eller nära vän. Jag hade kidnappat honom från hans trygghet... och därmed gjort mig skyldig till att ansvara för honom tills att han kunde stå på egna ben.
 
Vi sambodde som vänner den sista tiden och det funkade bättre än någonsin. Jag antar att det som fick mig att tappa mina känslor från första början var allt ansvar. Mina föräldrar har alltid skämt bort mig och jag har praktiskt taget alltid fått vad jag pekat på, så att för en gångs skull vara självständig och stå på mina egna ben betydde mycket för mig. Det i sin tur ledde dock till att det blev för mycket för mig att hantera, gällande att behöva ansvara för... och försörja en annan individ. 
 
En kväll gick jag ut på teamaktivitet. Jag minns denna kväll som om det vore igår. Jag jobbade den dagen och åkte hem emellan för att göra mig i ordning. Det var inte varje kväll som man hade en teamaktivitet och jag visste att min arbetsledare skulle vara på plats. Jag hade lagt märke till att han också hade gett mig blickar i korridorerna emellanåt men det var trots detta väldigt svårt för mig att fastställa hans intuitioner. 
 
Jag hade sagt till min nära vän att jag skulle få det bekräftat den kvällen, oavsett vad. Kvällen spenderades på Monks. När det stängde tog vi gemensamt, i mindre grupper varsin Taxi vidare till Medborgarplatsen. Otippat som det var råkade min arbetsledare och jag hamna i samma Taxi. När vi kom fram till Medborgarplatsen gick vi till flera klubbar... men då vi var ett större sällskap var det svårt att komma in. Det slutade med att vi tappade bort dem flesta i vimmlet och tillslut var det bara tre tjejer från teamet, min arbetsledare och jag kvar. 
 
Vi beslutade oss för att gå in på en klubb i närheten och när vi stod i kön betalade han mitt inträde. Jag minns att jag tänkte... att det måste ha varit en hint, samtidigt som jag försökte tränga bort tanken. Det var ju trots allt tabubelagt. Jag var säker på att jag inbillade mig. När vi kom in på klubben tappade vi bort tjejerna. Stämningen stelnade... men lättades snabbt upp igen när han frågade om vi skulle beställa något att dricka från baren.
 
Vi gick till baren tillsammans och han beställde drinkar, åt oss. Jag minns att jag tänkte återigen... att det måste ha varit en hint, samtidigt som jag försökte finna en logisk förklaring... och slutsatsen jag drog var att han förmodligen gjorde det för artighetens skull. När vi hade druckit upp våra drinkar gick vi in till ett rökbås som fanns på dansgolvet. Det var fullproppat med människor så vi tog tillfället i akt och tryckte ihop oss i ett hörn.
 
Jag minns att jag försökte utnyttja det trånga utrymmet som en ursäkt för att stå närmare honom... än vad jag egentligen borde, och jag kände vid ett flertal tillfällen hur våra kroppar stötte ihop. Jag minns speciellt ett tillfälle... då våra kinder möttes och jag tog ett djupt andetag, och andades in hans parfym. Jag hade fjärilar i magen och det kändes som att jag skulle svimma på plats. Det var nog här det tändes en gnista hopp inom mig. I samma ögonblick som vi stod där och andades in varandra öppnades dörren till rökbåset och tjejerna klev in. Vi som hade varit så nära... en första kyss.
 
Stämningen stelnade återigen då tankarna snurrade i högvarv. Hade tjejerna sett oss? Kvällen fortsatte i all ära då vi bestämde oss för att ta en Taxi vidare till Slussen och Patricias som var den enda klubben som hade öppet den tiden på dygnet. Två av tjejerna kom inte in då dem var för fulla så där stod vi igen, min arbetsledare, en av tjejerna från teamet och jag. Vi vinkade av dem andra tjejerna och valde trots detta att gå in.
 
Han betalade mitt inträde återigen... och gav mig därmed hoppet om att mina intuitioner hade talat rätt. Vi gick in i vimmlet tillsammans med tjejen, som vi kort därefter lyckades tappa bort. Han beställde drinkar åt oss... och i samma ögonblick som jag skulle ta mitt glas för att provsmaka den tog han tag i min hand och ledde den tillbaka till bardisken. Han ställde tillbaka mitt glas, tog sin andra hand på mitt bakhuvud och förde mitt huvud mot hans... samtidigt som han kysste mig långsamt och passionerat.
 
Tiden stannade och omgivningen snurrade.
Där stod vi och kysstes, min arbetsledare och jag.

9. Utan tvivel är människan inte klok.

Han valde att förlåta och glömma, vilket innebar att jag inte behövde vara i ett underläge längre. Förhållandet gick tillbaka till hur det var, innan denna incident med min Facebook uppstod. När han fyllde år åkte vi på en weekendresa till Frankfurt så att han skulle få träffa sin barndomsvän.
 
I samband med min födelsedag bestämde vi oss för att boka en resa till Spanien någon månad senare för att komma bort och spendera lite kvalitetstid, som det egentligen var meningen att vi skulle ha gjort i Turkiet. Han ansökte om semester i god tid och fick denna beviljad då han hade varit anställd i ca ett halvår vid det laget.
 
Vi hade en underbar resa. Vi träffade mina släktingar och vänner, hyrde bil och åkte runt hela ön, solade och badade, åt gott, drack goda drinkar och gick ut och festade tillsammans. Det var magiskt att vara utomlands med honom. Vi glömde bort allt som hade varit, och levde i det perfekta nuet.
 
Om vi hade vetat vad han skulle få för bedsked när vi återvände till Sverige så hade vi nog önskat att vi hade kunnat stoppa tiden och vara kvar i den lyckobubblan som vi levde i där och då... men det var ju som sagt inte meningen att vi skulle vara lyckliga med varandra.
 
När vi återvände till Sverige efter denna underbara semester fick han nämligen besked om att dem inte kunde förlänga hans anställning. Detta skulle med andra ord innebära att vi skulle vara tillbaka på ruta ett. Jag skulle behöva försörja oss båda igen, som nu dessutom hade en del skulder. Vi hade köpt varsin iPhone4 med abonnemang samt en bil.
 
Jag visste direkt att jag aldrig skulle klara av detta med tanke på att jag hade varit tvungen att räkna varenda penning jag hade när jag befann mig i samma situation tidigare, och då hade vi knappt några utgifter. Jag försökte dock intala honom om att allting skulle lösa sig, att det förmodligen skulle komma ett ännu bättre jobberbjudande så småningom, oavsett om jag innerst inne visste att det skulle vara näst intill... omöjligt.
 
Den ekonomiska förändringen märktes av snabbare än vad vi hade trott att den skulle göra och hela min lön gick åt att betala räkningar. Detta i sin tur ledde till att min mor var tvungen att hjälpa oss ekonomiskt. Det var frustrerande och pinsamt. Jag hade ju trots allt flyttat hemifrån med den unge mannen för att bevisa för mina föräldrar att jag klarade av att stå på egna ben. Misslyckad var bara förnamnet på hur man kände sig när man sedan behövde komma tillbaka krypandes med svansen mellan bena och be om hjälp.
 
Jag och den unge mannen började komma in i en period där vi knappt pratade med varandra. Det var som att vi försökte undvika varandra med flit. Vi började dessutom att sova åt varsitt håll om nätterna. Jag försökte vara på jobbet eller med mina vänner så mycket jag kunde för att slippa ta itu med situationen. Det var bara en tidsfråga innan vi skulle rinna ut i sanden då det var mer än uppenbart att ingen av oss orkade kämpa längre.
 
Mina tankar snurrade i högvarv om nätterna. Jag ville inte ha mer ansvar vilandes på mina axlar, jag ville vara självständig. Jag hade min familj, mina vänner, min lägenhet och mitt jobb. Jag hade alla förutsättningar för att  stå på mina egna ben. Nu i efterhand antar jag dock att mitt tankesätt var egoistiskt... men det var så jag kände.
 
Jag ville inte längre.

8. Jag gillar tanken på att månen finns kvar även när jag inte tittar på den.

Den andra veckan kände jag dock att jag inte ville åka hem. Delvis för att jag hade ångest för att återvända till jobbet men även för att jag inte ville ta itu med diverse diskussioner som hade uppstått mellan mig och den unge mannen under den andra veckan pga samtal/sms som gjorts på fyllan.
 
När jag väl kom hem diskuterade vi alla missförstånd som hade uppstått och löste allt. Dem kommande månaderna var förhållandet bättre än någonsin. Sommarperioden var över och därmed även mitt sug efter dessa ständiga utekvällar. Vi började spendera riktig kvalitetstid tillsammans.
 
Vi hade mysiga hemmakvällar med god mat och gick ut och hittade på saker så ofta vi kunde. Det började kännas riktigt bra, bättre än någonsin. Han var glad för att han hade en anställning och därmed kunde hjälpa mig med den ekonomiska delen. Nu i efterhand antar jag dock att det inte var meningen att vi skulle vara lyckliga, iallafall inte med varandra.
 
En dag ringde han mig när jag satt på jobbet och sa att han behövde prata med mig. Han lät allvarlig. Jag fick panik och mitt hjärta började slå snabbare än någonsin. En stund därefter ringde han upp mig igen och frågade om jag kunde gå från jobbet tidigare då han verkligen behövde prata med mig. Jag fick ännu mer panik. Jag frågade om jag fick gå hem tidigare från jobbet och han hämtade upp mig med bilen.
 
När vi kom hem tog han av sig skorna och gick och satte sig framför datorn och bad mig komma dit. Jag kände direkt att det var något som inte stod rätt till. Jag hade glömt min Facebook inloggad på morgonen när jag hade gått till jobbet och han hade kommit hem från skolan, sett det och gått in på mina privata meddelanden och läst allt. Han hade använt sig utav google translate för att förstå diverse olika konversationer. Jag hamnade i chocktillstånd och visste inte hur jag skulle försvara mig. Bortförklaringar var uteslutet då allt fanns där, svart på vitt.
 
Min nära vän hade nämligen lärt känna en kille i Turkiet när vi var där och han i sin tur hade en nära vän som jag hade haft kontakt med via Facebook. Jag och min nära vän planerade nämligen att åka tillbaka dit i slutet på Oktober i någon vecka och allt detta stod i dessa privata meddelanden. Han kunde inte tolka det på mer än ett sätt. Vi började diskutera och vad jag än sa till mitt försvar så vände han det emot mig. Han trodde inte på mig. Det var dock inte så konstigt med tanke på ovanstående.
 
Jag hade för en gångs skull börjat inse att jag faktiskt ville vara med den unge mannen och att mitt sug efter dessa utgångar, helg efter helg enbart utlöstes pga ansvaret som hade vilat på mina axlar och den ekonomiska situationen som vi befunnit oss i då han inte hade någon anställning. Det var en period jag hade gått igenom, som nu var över. Jag ville inte fortsätta leva det livet, jag ville fokusera på vårt förhållande. Jag ville prioritera honom igen.
 
Det sägs ju att man inte vet vad man har förens man har förlorat det och det var precis det jag kände att jag var påväg att göra. Vi ignorerade varandra i några dagar efter denna diskussion och tog sedan upp ämnet igen. Det gick sedan ytterligare någon vecka innan vi satte oss ner och pratade igenom allt, på riktigt.
 
Han bestämde sig för att förlåta mitt agerande och tro på mig, dock poängterade han att han inte skulle kunna lita på mig framöver och att jag skulle behöva bevisa, mer än någonsin att jag verkligen vara med honom. Jag accepterade hans krav då jag var rädd för att förlora honom. Jag var villig att ändra på allt, bara jag fick behålla honom.
 
Detta ledde i sin tur till att jag hamnade i ett slags underläge eftersom det var jag som hade begått ett misstag, ett misstag som skulle komma att bli en börda för mig. Jag började anpassa mig mer än någonsin efter honom, tassade jämt och ständigt på tårna och var livrädd för att begå fler misstag. Tiden gick och förhållandet flöt på i sin egna takt. Vi försökte att lägga detta bakom oss, eller iallafall jag.
 
Han kunde dock inte släppa det riktigt och tog tillfället i akt att ta upp ämnet så fort han blev påmind om det. Detta resulterade i att jag kände att jag kämpade förgäves dag in och dag ut för att bevisa att jag ångrade mig och att jag verkligen ville vara med honom och att oavsett vad jag än gjorde eller hur lång tid det än gick så skulle han aldrig kunna gå vidare, på riktigt.
 
Det slutade med att jag ställde honom mot väggen.
Han fick två val: Förlåta och glömma eller gå vidare, utan mig.

7. Bli inte orolig om allting känns bra, det går snart över.

Detta med att vi började gå ut på varsitt håll började orsaka problem i förhållandet. Diskussioner som jag mestadels av tiden försökte slingra mig ur då jag innerst inne visste att det inte var normalt att jag ville gå ut, varje helg. Jag minns hur vi brukade planera att vi skulle hitta på något den kommande helgen och när den helgen väl kom så var det alltid något annat som lockade mer.
 
Jag började ifrågasätta mig själv om huruvida jag ville vara i ett förhållande eller vara singel. Han frågade mig ett antal gånger men jag hade aldrig något konkret svar på vad jag ville då jag inte ens visste det själv. Jag kände ju att jag ville vara med honom, samtidigt som jag ville ha frihet. Det var som att jag ville vara singel (och då menar jag inte så att jag kunde vara med någon annan) utan så att jag slapp alla skyldigheter som man har i ett förhållande som att behöva anpassa sig efter en annan individ eller behöva förklara sig för någon, samtidigt som jag endå ville komma hem och ha kvar min pojkvän.
 
Sommaren kom och min kusins man erbjöd honom en anställning på sitt jobb. Detta skulle innebära att vi äntligen skulle ha en delad ekonomi och därmed kunna hitta på mer saker tillsammans. Vi bokade en utomlandsresa till Turkiet för att komma bort och få lite egentid. Det enda problemet var dock att han hade fått denna anställning pga att dem behövde extra personal under sommaren och vi räknade aldrig med att ansökan om ledighet därmed skulle vara uteslutet.
 
Dem behövde honom hela sommaren vilket innebar att han skulle behöva välja mellan att jobba eller åka utomlands och skulle han mot förmodan välja det sistnämnda skulle det inte finnas något jobb att återvända till. Detta i sin tur innebar alltså att jag hade bokat och betalat en resa för två till Turkiet som jag skulle få åka själv på. När jag hade tappat hoppet om att hitta någon som ville följa med, då alla mina vänner redan hade bokat sina resor inför sommaren så erbjöd min nära vän sig att följa med, trots att hon egentligen hade planer på att åka till Spanien.
 
Jag och den unge mannen såg detta som ytterligare en prövning i förhållandet. Vi skulle vara ifrån varandra i två veckor vilket förhoppningsvis skulle få oss att inse att vi verkligen ville vara med varandra. Den första veckan var olidlig. Jag saknade honom mer än någonsin, längtade till att få ligga i hans famn igen.

 
Vi var ute varje kväll och hittade på saker och varje kväll från denna resa är en kväll att minnas. Det var den bästa resan jag någonsin gjort tillsammans med en vän. Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv.

6. Det är ingen konst att vara lycklig, när allt är bra.

Det funkade bra att bo tillsammans med den unge mannen. Jag har alltid varit den som har tyckt om allt som har med sysslor i hemmet att göra. Jag tycker faktiskt om att laga mat, städa och tvätta. Jag älskar ordning och reda och jag anser att ens hem är ens egna oas där man ska kunna koppla av efter en intensiv arbetsdag och hur ska man kunna göra det i ett hem som är vänt uppochner?
 
Vi hjälptes dock åt och delade upp sysslorna vilket jag anser är viktigt när man sambor, även om jag alltid har varit den som föredrar att göra allting själv då jag anser att det blir bättre gjort om jag gör det själv, oavsett om det är ett plus med en hjälpande hand.
Jag jobbade om dagarna medans han umgicks med mina föräldrar, pluggade eller var hemma och tittade på TV. Jag menar, han hade ju ingen annan förutom mig och min familj. Han hade inga vänner. Den första perioden räckte min lön till att försörja oss, även om jag inte kunde göra lika mycket för pengarna som jag hade önskat.
 
Han fick inget bidrag från Svenska myndigheterna oavsett om han studerade, då jag i samband med ansökan om samboankytning godkänt att jag skulle stå för den ekonomiska delen och därmed ansvara för honom. Jag hade inget emot att göra det heller då jag hade valt detta själv och var därmed väl medveten om, när jag tog beslutet att ta med honom till Sverige, att det skulle bli allt förutom en dans på rosor. Iallafall till en början. Men vad gör man inte för kärleken? Det handlar ju trots allt om att prioritera.
 
Jag började dock känna att jag saknade mina vänner och mitt "vanliga" liv. Jag började känna suget efter att gå ut och hitta på saker. Jag jobbade och försörjde oss och när helgen kom var vi bara hemma och umgicks, helg efter helg. Jag ville ha mer. Jag behövde gå ut och komma på andra tankar, släppa allt ansvar.
 
Till en början hade jag inga problem med att ta med honom ut med mina vänner men det märktes ganska snart på mina vänner att det inte var så uppskattat. Egentligen brydde jag mig inte särskilt mycket om vad dem tyckte/tänkte då jag ansåg att äkta vänner borde ha förståelse för att jag inte kunde lämna honom ensam hemma medans jag gick ut och hade roligt själv.
 
Med tiden började dock även detta bli en börda för mig då jag var tvungen att agera tolk under dessa utekvällar för att tillfredställa båda parter istället för att bara gå ut och komma på andra tankar vilket var den faktiska anledningen till att jag ens ville gå ut. På Cuba har man en annan kultur, där går man inte ut utan sin partner utan man följer denne mestadels av tiden vilket han gjorde med mig under tiden jag spenderade med honom där.
 
Han gick aldrig ut utan mig och lämnade mig aldrig ensam vilket fick mig att känna mig som en egoist bara av att dem tankarna ens existerade hos mig. I Sverige är det dock annorlunda, här är det meningen att man ska gå ut på skilda håll när man befinner sig i ett förhållande så att båda parter kan få sitt space.
 
Jag började komma in i en fas då jag ville gå ut varje helg och då jag inte kunde ta med honom. Delvis för att jag inte ville och delvis pga ekonomin. Eftersom jag försörjde oss så innebar det även att jag betalade för oss när vi gick ut. Jag började med att försöka intala honom om att han behövde gå ut på eget håll och finna sina egna vänner då jag inte kunde bidra med det eftersom det i slutändan inte är är någon annan än en själv som väljer vilka personer man vill ha som vänner.
 
Vi kom då in i en fas där jag började gå ut på eget håll med mina vänner och han på eget håll för att finna sina vänner. Det låter hemskt nu när jag tänker på det i efterhand men det fanns faktiskt ingen annan utväg där och då med tanke på att dem killkompisarna jag hade då förmodligen hade varit mer intresserade av att lära känna mig bättre, än honom. Om ni förstår vad jag menar.
 
Jag bidrog självklart med pengar så att han kunde gå ut på eget håll. Han gick oftast till latinamerikanska klubbar eller barer då det var störst chans att han skulle träffa på någon som pratade spanska där och eftersom latinamerikaner i största allmänhet är sociala människor skulle det antagligen inte vara några problem för honom att lära känna någon där.
 
Han lärde känna en hel del människor under dessa helger som han gick ut och lyckades skapa sig en umgängeskrets, bland annat en annan ung man som han än idag står väldigt nära.
 
Nu i efterhand är jag oerhört glad att jag praktiskt taget tvingade ut honom på tu man hand. Om jag inte hade gjort det hade han kanske aldrig lärt känna dem personerna han känner idag.

5. Arbete är bra, så länge man inte glömmer bort att leva.

Vi mellanlandade i Frankfurt där vi fick spendera ett antal timmar då det hade varit kraftiga snöstormar. Flygplatsen var fullsmockad av människor som ville hinna hem till Julafton. Vissa personer hade övernattat på flygplatsen i flera dagar då deras flyg hade blivit inställda. Vi gick runt som frågetecken då vi inte fick klarsvar på när vi kunde flyga hem. Det låg resväskor överallt vilket innebar att det var omöjligt att hitta sitt bagage.
 
Det var fullständig kaos och mitt i kaoset gick vi runt med vårt handbagage samt lilla Keilo i sin hundväska som han varit instängd i under vår 10h långa flygresa från Havanna till Frankfurt. Keilo är en Russkiy toy som min mamma köpte när hon var och hälsade på mig i Cuba under sommaren. Hon lämnade sedan kvar honom hos mig och den unge mannen för att åka hem till Sverige och ordna med hans utrese/inrese tillstånd.
Det skulle komma att kosta oss ca 20 000kr att ha honom i karantän i Sverige men det var det värt. Det åker nämligen runt en skåpbil, en gång i veckan i Cuba som samlar in alla gatuhundar och ger dem som mat åt lejonen på Zoo. Det fanns inte en chans att vi skulle lämna kvar denna hundvalp i det landet. Min familjs plånbok räckte dock bara till att rädda lilla Keilo men det var värt vartenda öre.
 
Första perioden i Sverige var kämpig. Det var den värsta vintern på länge med minus 20 grader ute. Vi båda var arbetslösa och bodde hemma hos mina föräldrar. Han kunde inte språket vilket självklart försvårade hans arbetssituation. Vi skrev in honom hos arbetsförmedlingen som lovade att dem skulle hjälpa honom att hitta en anställning, vilket dem aldrig gjorde. Han började även studera svenska på deltid (SFI) för att lära sig det svenska språket och därmed öka sina möjligheter att få in en fot på den svenska arbetsmarknaden.
 
Eftersom vi bodde hos mina föräldrar behövde vi därmed inte lägga ut pengar på boende och mat. Min lägenhet var fortfarande uthyrd så det var dem pengarna vi hade att spendera under den första perioden. Jag fick dock lära mig att vara ekonomisk för första gången i mitt liv och räkna varenda penning jag hade.
 
Efter några månader som arbetssökande, utan resultat... fick jag äntligen ett jobberbjudande. Det jobbet som jag skrev om i det första inlägget på denna blogg, som jag och min nära vän gick på intervju för och som vi båda fick. Det jobbet som jag än idag jobbar på.
 
Det var detta jobb som skulle komma att öppna upp nya möjligheter för mig och den unge mannen. Jag kunde kort därefter säga upp mina hyresgäster och äntligen flytta tillbaka till min lägenhet, med honom.

4. Få vet hur bra de har det; alla vet hur bra de kunde få det.

Min vän följde med mig på denna resa. Det var tredje gången vi åkte dit tillsammans. Hon hade följt med mig för första gången sommaren 2009 då jag ville åka och hälsa på min släkt på pappas sida som jag inte hade sett på ca 10år. Det var under denna resa som hon fick upp ögonen för min halvsysters bror. Sedan åkte vi tillbaka i januari 2010 och spenderade en hel månad där och det var då jag lärde känna den unge mannen som skulle komma att flytta med mig till Sverige i ett senare skede. Och så var det denna gång, våren 2010. Tredje gången gillt?!
 
Vi hade planerat att vi skulle spendera flera månader där. Hon skulle gifta sig med min halvsysters bror och jag ville lära känna den unge mannen bättre. Min halvsysters bror och den unge mannen som jag hade lärt känna i januari bodde i samma område och hade växt upp tillsammans vilket underlättade det för oss att umgås, alla fyra. Min vän flyttade in med min halvsysters bror och jag flyttade in hos den unge mannen som bodde med hans mor och syster.
Månaderna gick och allting gick bättre än vad jag hade tänkt mig. Jag trivdes där och jag var lycklig. Jag tog en risk när jag beslutade att lämna mitt liv i Sverige för honom men jag är den som går efter magkänsla och det kändes rätt där och då. Innan jag åkte på denna resa hade jag varit hos utrikesdepartamentet och cubanska ambassaden och ansökt om diverse tillstånd utifall att jag efter min vistelse skulle vilja att han följde med mig hem då jag visste att jag aldrig skulle klara av ett långdistansförhållande. Jag gjorde detta i god tid då Cubanska myndigheterna har strikta regler gällande utrese tillstånd för Cubanska medborgare men även Svenska myndigheterna gällande inrese tillstånd för sökande från länder utanför EU.
 
Under min vistelse där lärde jag mig att uppskatta livet på en annan nivå. Jag var alltid så bitter när jag var i Sverige. Det enda jag gjorde var att klaga över min situation, vädret, jobbet, tunnelbanan, maten... ja, allt ni kan tänka er. När jag sedan fick se denna verklighet, att det faktiskt finns människor i världen som har det sämre ställt, oavsett om man i grund och botten är medveten om det så inser man inte hur bortskämd man faktiskt är förrens man får gå i dessa människors skor. Jag tänker inte gå in på detaljer om det inte är så att ni verkligen vill att jag gör det.
 
När vi hade varit tillsammans i ca 6 månader bestämde jag mig för att skicka in blanketterna till Svenska myndigheterna för att ansöka om uppehålls - och arbetstillstånd åt honom med orsaken: Samboanknytning.
 
Livet är dock aldrig en dans på rosor och vi började för första gången stöta på problem. Svenska myndigheterna godkände hans ansökan och gav honom uppehålls - och arbetstillstånd i Sverige på mindre än 10 dagar vilket var oerhört chockerande för min del men Cubanska myndigheterna satte upp hinder, efter hinder. Dem ville inte godkänna hans utresetillstånd då han inte hade gjort militärtjänst i landet och sa att det kunde ta mellan 1-6 månader innan dem kunde ge oss ett besked på om han fick tillstånd att resa.
 
Vi fick då ta till drastiska åtgärder och använda mutning på diverse olika kontor för att få processen påskyndad, vilket fungerade. Den 20 december 2010 satt vi äntligen på planet till Sverige, ca 3 månader senare... vilket innebär att jag hade spenderat totalt nio månader på Cuba.