3. Jag vet vad jag flyr ifrån, men inte vad jag söker efter.

Anledningen till att jag åkte till Cuba i första hand var för att umgås med min far som hade gått igenom en svår operation. Jag menar, man vet aldrig vad som kan hända och det gäller att ta vara på tiden man har med sina nära och kära för en dag kan det vara försent och eftersom jag flyttade med min mor från Cuba när jag var 3år gammal så hade ja inte spenderat speciellt mycket kvalitetstid med honom.
Innan jag bestämde mig för att åka iväg på denna resa jobbade jag på Forex servicecenter och hade en hyffsat stadig ekonomi med tanke på mina utgifter på den tiden. När min provanställning gick ut kunde dem dock inte erbjuda mig en fast anställning då dem var tvugna att skära ner på personalen och därmed alla timanställda.
 
Min styvpappa som är som min andra far hade stått i bostadskö sedan flera år tillbaka och hade fått en lägenhet i närheten från hans och mammas bostad som jag vid den tidpunkten bodde i, tillsammans med dem och min yngre syster. Denna lägenheten omvandlades några månader därefter till en bostadsrätt vilket resulterade i att han köpte bostaden. Eftersom min mor aldrig sparat pengar åt mig sedan jag var liten, vilket dem flesta föräldrar brukar göra så utlovade hon denna lägenhet till mig. Hon sa att den var som min och att den dagen jag bestämde mig för att sälja den så skulle vinsten bli min.
 
Detta besked kom några månader innan mitt beslut angående Cuba resan vilket för mig var en bra nyhet då jag inom kort skulle bli arbetslös och då inte ha några pengar att leva på under min vistelse och eftersom jag nu hade en lägenhet så kunde jag välja att hyra ut den i andra hand, vilket jag gjorde. Jag hyrde ut den för en något högre summa än vad den egentliga hyran låg på då den var fräsch och fullt möblerad.
 
Dessa överskotts pengar var vad jag skulle komma att klara mig på månad för månad under min resa.

2. Du anklagar kvinnan för att hon fladdrar från den ene till den andre. Klandra henne inte, hon söker en pålitlig man.

Månaderna gick och jobbet flöt på i sin egna takt. Det kändes underbart att äntligen ha ett jobb att gå till efter något år som arbetslös med ett kritiskt ekonomiskt tillstånd. Det var ett stressigt och krävande jobb. Jag hade aldrig jobbat som kundtjänst medarbetare innan och visste därmed inte heller hur otrevliga människor kan vara via telefon. Jag antar att majoriteten utav dem som ringer in till en Kundtjänst vågar släppa ut sina agressioner mer via telefon än vad dem hade gjort som kund i en butik. Jag lärde mig dock att hantera dessa upprörda kunder med tiden och hade jag tur ibland så lyckades jag även vända dem vilket resulterade i att vi avslutade ärendet med ett leende på läpparna. Då var man nöjd med samtalet.
 
Hela kundtjänsten var uppdelad i olika grupper, så kallade teamindelningar där varje team hade en ansvarig. Vi hade haft en tjej som ansvarig sedan vi började på utbildningen och kommit ut i produktion. Det var dessutom denna tjej som hade gett mig jobbet då det var hon som intervjuat mig. Några månader därpå beslutade hon sig dock för att börja plugga vilket resulterade i att vi skulle få en ny ansvarig, den charmiga killen som hade hållt i utbildningen som jag och min vän varit sena till.
 
Under hans första period som ansvarig över oss såg vi knappt honom då han hade fullt upp med att omstrukturera hela teamet och vårt arbetssätt utefter hans uppsatta mål för vad vi skulle förväntas uppnå i vårt arbete. Jag minns att jag brukade bli alldeles till mig dem få gångerna han gick förbi mig i korridoren eller utböt några ord med mig. Och det blev inte direkt lättare med tiden. Hans närvaro gjorde mig nervös. Inte på ett negativt sätt utan snarare tvärtom. Jag gillade att ha honom i närheten.
 
Det jag har glömt att nämna vid det här laget är att jag faktiskt hade en relation under denna tidpunkt. En relation som jag hade haft sedan jag var i Cuba och som vid detta skede hade varat i lite mer än ett år. Denna person bodde dessutom tillsammans med mig i min bostad då han hade flyttat hit med mig från Cuba för att påbörja ett liv tillsammans med mig med tanke på omständigheterna som råder i Cuba. Det finns inga framtidsmöjligheter i det landet. Jag var kär i honom men jag kände trots detta en speciell attraktion till killen med dem trasiga skorna.
 
Jag antar att det var som man brukar säga, vad du inte kan få kan du inte motstå.
Och jag visste ju att jag aldrig skulle kunna få honom, han var ju trots allt min chef.

1. Ett litet steg kan vara början på en stor resa.

Jag minns denna dag som om det vore igår. Jag hade varit på en arbetsintervju någon vecka innan. Den första arbetsintervjun som jag faktiskt blev kallad till utav alla jobb som jag hade sökt sedan jag kom tillbaka från min långsemester på Cuba. Troligtvis skulle jag dessutom få chansen att jobba sida vid sida med en nära vän då hon hade blivit kallad till samma intervju. Detta skulle med andra ord innebära att om vi båda fick jobbet skulle vi även bli arbetskollegor.
 
Vi fick jobbet och utbildningsprocessen hade börjat. Denna dag bestämde vi oss för att ta sällskap till jobbet och då vi båda var oerhört sega på morgonen var vi något försenade. Min pappa ställde upp med skjuts för att undvika en längre försening. När vi klev in i rummet så stod han där och höll i utbildningen. Vi bad om ursäkt för att vi var försenade och satte oss sedan ner för att följa utbildningen. Jag kunde inte slita blicken ifrån honom. Jag inspekterade varenda liten del. Han var absolut inte min smak men det var trots detta endå något speciellt med honom.
 
Jag beundrade hans talförmåga. Där stod han, ensam kille och höll en utbildning för ett trettiotal unga tjejer utan att visa något nervositetstecken. Han bjöd på sig själv och fick oss att skratta med sin annorlunda charm. Jag uppmärksammade hans trasiga skor, vars sula hängde löst och kom på mig själv sitta och småle.
 
Han var ju för charmig.