21. Allting sker av en anledning och det finns ingen motvind som vi inte kan ta oss igenom.

Någon vecka efter att hans vän från Kalmar hade varit på besök i Stockholm var det dags för jobbets årliga sommarfest på restaurang Fabriken. Mitt hjärta hade varit sjuk i några dagar och min nära vän hade ingen möjlighet att dyka upp på denna fest. Jag var dock verkligen sugen på att gå dit då alla från jobbet skulle vara där så efter mycket om och men lyckades jag övertala min sjukling.
 
Nu i efterhand ångrar jag dock att vi gick dit då det var en utav dem värsta kvällarna i mitt liv.
 
Under kvällens gång hände något som ingen utav oss någonsin kommer att glömma, men som har gett oss lärdom. Vi lärde oss att uppskatta och värdera varandra på ett högre nivå och när denna hemska natt var över bestämde vi oss för att ta det vi hade ett steg längre och berätta för ledningen om vår relation.
 
Han började med att berätta för sina sambos som han fruktat att berätta för, då han trodde att dem skulle reagera starkt på att vi undanhållt vår relation för dem. Det var ju som sagt inte acceptabelt att vi befann oss i ett förhållande, en arbetsledare och en anställd.
 
Till vår förvåning tog de beskedet bättre än vad vi hade förväntat oss och gratulerade dessutom oss för det vi hade och för vårt fantastiska jobb med att hålla det hemligt. Vi hade gjort det på rätt sätt, vi hade lyckats.Trots att ledningen visste, ville vi dock fortfarande inte gå ut med nyheten offentligt för att undvika skvallerströmmar då majoriteten utav dem som jobbar på vår arbetsplats ständigt fiskar efter senaste nytt - nyheter.
 
Hans ena sambo blev så glad för vår skull att han bjöd med oss till Öland för att spendera en hel helg tillsammans med honom och några andra från ledningen. Han hade nämligen en sommarstuga där som han brukade åka ut till.
 
Helgen därpå åkte vi med dem till Öland och det var min första långa körning. Vi åkte i två bilar och var totalt fyra förare men den körningen kändes trots detta som en evighet. När vi kom fram var vi helt slut i kroppen, trots att vi hade kört halva vägen var.
 
Det var en stor och mysig stuga som dessutom hade två mindre stugor ute på tomten.
Vi bokade in oss på den ena stugan ute på tomten och passade på att göra oss hemmastadda.
Vi hade en fantastisk helg på Öland med midsommarfirande, god mat, promenader, sol och bad, filmmys och vackra solnedgångar. Mitt hjärta som alltid ska vara så romantisk hade packat ihop en korg med en filt, vin och två glas en kväll efter att vi hade ätit middag med sällskapet och ville att vi skulle gå ner till vattnet och sätta oss och titta på solnedgången.
 
Och det gjorde vi. Där låg vi på en filt, med varsitt glas vin och väntade in solnedgången, kysstes och lyssnade på våra låtar. Kärleken är allt mäktig. Efter helgen på Öland bestämde vi oss för att gå ut med nyheten offentligt då vi insåg att det inte fanns någon anledning till att hålla det hemligt längre, inte när alla från ledningen visste om oss och accepterade det. Om folk ville prata så skulle dem nu få en anledning till att prata, på riktigt.
Vi orkade inte bry oss längre. Vi ville bara vara tillsammans.

20. Ta vara på livet, det går inte i repris.

Göteborgsvistelsen skulle komma att bli vår sista helg tillsammans på ett tag då jag bestämde mig för att åka iväg med min nära vän på en intensivkurs för körkortet och då denna intensivkurs hölls i en annan stad, var vi tvungna att övernatta där. Intensivkursen skulle vara i två veckor vilket innebar att vi inte skulle kunna ses på vardagarna, utan enbart på helgerna. Oavsett om vi inte brukade ses på vardagar i vanliga fall, sågs vi iallafall på jobbet så detta skulle garanterat komma att sätta vårt förhållande på prov.
 
När jag kom hem från intensivkursen efter den första veckan spenderade vi kvällen på samma hotell som vi hade varit på några helger innan. Vi möttes upp i stan och checkade in på hotellet, lämnade våra saker på rummet och promenerade därefter till Hemköp för att handla mat samt godheter inför kvällens filmmys och när vi kom tillbaka till hotellet åt vi middag. Mätta och belåtna la vi oss sedan i sängen och slog på en film.
Dagen därpå hade en tjej i vårt team grillfest så vi bestämde oss för att gå dit. Det var en jättemysig kväll där vi umgicks, rökte vattenpipa, grillade och tittade på fotboll. Hela teamet. När kvällen började lyda mot sitt slut bestämde han sig för att ta sällskap hem med några från teamet, detta för att undvika att väcka misstankar.
 
Vi kunde med andra ord inte gå hem tillsammans. En nära vän från teamet hade utlovat mig skjuts så jag väntade in henne och när vi var påväg ut plingade det på dörren. Där stod han, själv. Vi frågade vad som hade hänt då vi visste att han hade gått med resterande sällskap mot pendeltåget. Han sa att han hade glömt något och att han därför hade varit tvungen att gå tillbaka. Jag visste att han ljög, trots att jag var tvungen att framstå förvånad. Han hade kommit tillbaka för mig.
 
Min nära vän från teamet erbjöd sig därför att skjutsa honom med så vi satte oss i baksätet och passade på att hålla hand så fort vi såg att hon inte tittade på oss genom backspegeln. Närheten var viktig för oss. På Måndagen var det dock dags för mig att återvända till intensivkursen. Vi pratades vid varje dag och på Fredagen tog jag mitt efterlängtade körkort vilket innebar att jag äntligen skulle få återvända hem, till honom.
 
Eftersom en utav hans bästa vänner från Kalmar var på besök i Stockholm den helgen för att fira sin födelsedag tillsammans med honom bestämde vi oss att gå ut tillsammans. Vi möttes upp vid Medborgarplatsen och satt och drack några drinkar innan kvällen spårade ur. Efter ett antal shots hade mitt hjärta nämligen blivit något på lyset. Han reste sig upp från bordet för att gå på toaletten medans min nära vän och jag satt kvar och pratade med hans vän. 
 
Efter en stund reagaerade vi på att han inte hade kommit tillbaka och när vi försökte nå honom var hans mobil avstängd. Vi ringde och ringde, men fick inget svar. Någon timme senare ringde han mig och berättade att han hade blivit utslängd och att han hade åkt hem eftersom han inte hade haft några batterier. Han hade tydligen inte ens fått gå in och berätta för oss att han hade blivit utslängd då dem ansåg att han var alldeles för full för att få vistas inne i lokalen.
 
Dagen därpå samlade jag mod och begav mig ut i trafiken själv, för första gången. Jag åkte och köpte en tårta till hans vän då det var hans födelsedag och därefter åkte jag vidare hem till honom då hans sambos från ledningen var bortresta. Jag minns att jag spenderade en halvtimme på att fickparkera och när jag äntligen blev nöjd med parkeringen och klev ur bilen och tittade upp mot hans balkong stod han och hans vän och klappade händerna åt mig. 
Dem hade stått på balkongen och tittat på.

19. De människor som har fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel utan de som har levt varje minut.

Helgen därpå hade vi tredagarsledighet från jobbet så vi bestämde oss för att åka till Göteborg för att hälsa på hans bror samt respektive. Vi bokade flygbiljetter med Norwegian då en bussresa eller tågresa skulle innebära alldeles för många restimmar och dessutom så var det ett dyrare alternativ än flyg, oavsett om flyget innebar en restid på mindre än en timme.
 
Jag minns känslan, att få sitta bredvid honom på flygplanet. Det var speciellt. När vi kom fram till Landvetter stod hans bror samt respektive och väntade på oss och under bilresans gång fick vi en ordentlig sightseeing i Göteborg utav hans bror. När vi kom fram till deras lägenhet hade dem dukat upp med vin och tilltugg inför kvällens mys. Vi bänkade oss framför TV:n för att se Transformers där Megan Fox spelar en utav huvudrollerna men då varken jag, eller hans brors respektive var speciellt intresserade av att titta på robotar lyckades vi somna till under filmens gång. När filmen var slut och det var sängsdags väckte våra hjärtan oss.
 
Dagen därpå gick vi upp tidigt och fick en ordentlig frukost serverad. Senare under förmiddagen åkte vi och hälsade på en gemensam vän till hans bror samt respektive och därefter åkte vi vidare till Avenyn för en shoppingrunda. Mitt hjärta och hans bror gick och satte sig på ett fik medans vi gick, butik efter butik men då vi blev något långvariga tröttnade dem på att vänta på oss så dem gick hem för att spela Xbox.
 
När vi kom hem lämnade vi våra shoppingpåsar och lät våra hjärtan fortsätta spela medans vi åkte och handlade mat inför kvällens middag. Jag fick självklart äran att ställa mig i köket vilket jag mer än gärna ville. Jag tog tillfället i akt och tillagade en fantastisk måltid och efter middagen satt vi och drack och spelade sällskapsspel innan det var dags att göra sig i ordning för att gå ut en sväng på Avenyn.
 
Vi vaknade självklart upp med världens baksmälla och då det var lunchtid berättade hans bror samt respektive att dem hade en överraskning. Dem hade nämligen bokat bord på hotell Panoramas brunchbuffé. När vi kom hem efter den fantastiska brunchen bytte vi om för att sedan åka vidare mot Slottsparken.
 
Jag hade aldrig varit där tidigare och då jag inte har ett intresse för skogsvandring försökte jag bita ihop och se det possitiva i denna aktivitet. När vi kom fram var det dock allt förutom vad jag hade trott att det skulle vara. Det var en enorm park i en vacker natur och när vi promenerade längs parken såg vi massvis med djur. Det var som en öppen djurpark med tanke på att man inte ens behövde betala inträde för att se dessa djur.
Den sista dagen i Göteborg hade jag och mitt hjärta lägenheten för oss själva då hans bror samt respektive jobbade. Vi tog det lungt och låg i soffan och tittade på film, efter film. Hans brors respektive hade lämnat hemnycklarna på köksbordet med hälsning som hon skrivit på en post-it lapp.
Eftersom vårt flyg tillbaka till Stockholm gick på eftermiddagen och hans bror samt respektive skulle skjutsa oss till Landvetters flygplats passade jag på att gå ner och handla för att göra i ordning lunch åt mig och mitt hjärta.
 
Återigen så hade vi en underbar helg tillsammans. Mitt hjärta och jag.

18. Det bästa för själen är det tillstånd då man inte syndar men känner sig syndig.

Efter vår guldsjäls bortgång behövde teamet umgås och komma på andra tankar vilket resulterade i att vi anordnade en teamaktivitet. Jag och mitt hjärta hade inte umgåtts på tu man hand sedan hotellvistelsen så jag ville att han skulle tappa andan när han såg mig. Jag minns att jag gjorde mig i ordning länge den dagen och att jag dessutom hade varit och köpt nya kläder.

Jag ville vara den som anlände sist i sällskapet då jag ville att han skulle lägga märke till mig. Det gick som planerat då jag märkte hur han följde mig med blicken. Vi satt på en mysig uteservering vid Medborgarplatsen och drack några drinkar i väntan på att få våra bord vid baren för hela sällskapet. Jag minns att jag lät alla sätta sig innan jag bestämde mig för att sätta mig vid ett bord där några tjejer från teamet satt och där det fanns en ledig plats, utöver den som jag ockuperat.

Vi kunde inte låta bli att ge varandra blickar under kvällens gång. Efter en stund reste jag mig upp för att gå på toaletten och när jag gick förbi baren stod han och beställde drinkar. Jag knackade honom diskret på axeln, log och gick vidare mot toaletten. När jag stod vid toaletten såg jag hur han gick till sitt bord och lämnade drinkarna för att sedan komma efter mig.

Jag lät varenda person som var i nöd gå före mig då jag ville vinna tid så att jag kunde visa mig förvånad när han dök upp vid toaletten. Oavsett om vi var tillsammans vid det här laget så kunde vi inte låta bli att fresta varandra genom att använda oss utav dessa blickar, leenden och retsamma lekar då det gjorde det hela mer spännande, speciellt med tanke på att det vi hade var hemligt.

Han tittade bort mot bordet där vårt sällskap satt för att fastställa att kusten var klar och gav mig sedan en kyss. Jag andades in djupt, njöt och sa sedan åt honom att vi borde vara försiktiga då risken fanns att någon kunde se oss. När vi kom tillbaka till bordet satte han sig dock bredvid mig. Jag antar att det var för att han var på lyset vid den tidpunkten.

Jag minns att vi var livrädda för att någon skulle märka något men jag antar att drinkarna hade sin possitiva inverkan på vår rädsla. Nu i efterhand anser jag dock att vi överdrev. Jag menar, han var min arbetsledare och ingen visste om vår relation så varför skulle dem då misstänka att det var något mellan oss om han satte sig bredvid mig när ingen skulle göra det om han satte sig bredvid någon annan i sällskapet?

Vi fick dock en del blickar riktade mot oss framåt kvällskvisten då vi hade svårt att undanhålla frestelsen. När baren hade tagit sista beställningen och sällskapet hade druckit upp gick vi gemensamt till Mc'Donalds för att äta innan vi skulle vidare mot en annan bar. På vägen dit ryckte han tag i min arm och viskade att vi skulle sakta ner. Eftersom sällskapet gick i rask takt hamnade vi något efter och mitt i denna gemensamma promenad stannade han upp vid en busshållsplats för ett toalettbesök.

Jag stannade till för att vänta in honom och när vi tittade omkring oss var alla borta. Vi bestämde oss för att ta tillfället i akt och gå i motsatt riktning. Vi svängde in på en tvärgata där han tryckte upp mig mot väggen och kysste mig. Jag kramade om honom, besvarade hans kyss och njöt av att få vara i hans närhet. Föreställ er hur det skulle kännas att vara i vår situation, att ni är nära en person som ni tycker om så innerligt och att ni inte får prata med eller röra den personen så som ni hade önskat att ni kunde, då det ni har är en hemlighet?

Vi hade behövt skicka meddelanden under kvällens gång trots att vi hade suttit några meter ifrån varandra för att kunna berätta vad vi egentligen hade velat sagt, med fysiska ord. Han berättade hur vacker jag var och jag berättade hur mycket jag hade saknat honom.

När vi stod och kysste varandra på denna tvärgata hörde vi hur någon ropade våra namn. Vi stannade upp och såg en kille som hade jobbat på vårt jobb sedan tidigare. Vi fick knappt fram några ord då vi hamnade i chocktillstånd. Vi hälsade på honom och gick sedan vidare för att ta en Taxi utanför Mc'Donalds men när vi var på väg dit ringde vårt sällskap och undrade vart vi hade tagit vägen.

Vi kunde inte ignorera dem så vi hittade på en dålig ursäkt om att vi hade tappat bort dem i vimlet och sedan mötte vi upp dem för att buga och bocka för en underbar kväll. När det sedan var dags för alla att gå åt skilda håll sa vi att vi skulle stanna kvar och vänta in varsin Taxi. Där stod vi sedan, utanför Mc'Donanlds och ringde... hotell efter hotell. Vi ringde 118100 ett antal gånger den kvällen och mitt hjärta hade även en diskussion med receptionisten på Grand Hotel för att dem inte hade något ledigt rum. Jag minns att han skrek att han tyckte att det var en skam att en så pass stor hotellkedja inte hade något ledigt rum.

Enligt denna receptionist skulle alla hotellen i Stockholm vara fullbokade den helgen på grund av en stor mässa. Efter någon timme lyckades vi dock hitta ett hotell som hade ett rum ledigt. Vi bokade detta rum och satte oss sedan i en Taxi. När vi kom fram till hotellet fick vi reda på att det rummet som vi hade bokat var ett rum, med två enkelsängar. Vi hade varken tid eller ork att vara kräsna då det enda vi ville var att sova tillsammans.

Återigen. Jag kan jag tänka mig att detta låter fel för er som läser detta men för att klargöra vilken fantastisk människa mitt hjärta är så hade jag lingonvecka och det enda han sa till mig var:

- Det spelar ingen roll. Jag vill bara sova med dig.

Om en man är villig att betala ett hotellrum för att enbart få sova med dig så vet du att han verkligen tycker om dig.

Där låg vi, ihoptrycka i en enkelsäng och njöt av att få vara i varandras sällskap.

Det är vad jag kallar för äkta kärlek.

17. De smartaste männen faller för de vackraste kvinnorna.

Eftersom ingen visste om oss och han fortfarande var min arbetsledare innebar det att vi var nära varandra dagligen, dock utan möjlighet till att kunna umgås på samma sätt som vi hade önskat. Vi ville nämligen hålla det så professionellt som möjligt. Helgen efter hotellvistelsen hade vi långledigt från jobbet. När man har långledigt på vårt jobb innebär det att man är ledig Torsdag, Fredag, Lördag och Söndag.
 
Förutom att vi höll vår relation hemlig på jobbet, undanhöll vi den även för våra föräldrar. Dem hade självklart sina aningar men vi hade bestämt oss för att ej bekräfta deras misstankar förrens vi kände oss säkra på varandra och det vi hade. Innan helgen kom frågade han mig om jag ville följa med till Västervik igen då han ville presentera mig för sin far och sina bröder. Jag kände ett lyckorus i kroppen.
 
Jag skulle få träffa hans familj, hans far och hans bröder för första gången. På Torsdagen tog vi bussen till Västervik efter jobbet. Vi skulle bo i hans mors vindsvåning igen då hon befann sig i Stockholm den helgen. När vi satt på bussen började jag känna mig något krasslig. Det sista jag ville var att bli sjuk när jag skulle få träffa hans familj för första gången. När vi kom fram gick vi upp till hans mors lägenhet och lämnade våra väskor för att därefter promenera till hans far.
 
Väl framme blev jag välkomnad som en del av familjen. Jag fick en kram utav hans far och bröder och dem berättade hur glada dem var över att mitt hjärta befann sig i ett förhållande då han var den enda utav bröderna som aldrig hade tagit hem en flickvän. Han hade tydligen haft inställningen att han skulle vara singel till 30års åldern då han alltid prioriterat sin karriär i första hand.
 
Hans ena bror och respektive bor i Göteborg och hans andra bror bor och jobbar i Västervik under sommaren och i Åre under vintern. Dem hade därmed inte träffat varandra på väldigt länge så det blev en del prat bröderna emellan medans jag och ena broderns respektive passade på att lära känna varandra. Hans far kom och kramade om mig flera gånger under kvällen och talade om hur glad han var över att hans son hade hittat en så vacker och trevlig tjej som mig.
 
Framåt kvällen började jag känna mig varm och min röst hade även börjat försvinna. Sällskapet var dock sugna på att gå ner på stan och ta en drink så jag bet ihop och följde med då jag inte ville vara en party pooper. Efter några drinkar började jag må riktigt dåligt så vi bestämde oss för att avsluta kvällen. Jag hoppades innerligt på att sömn och vila skulle underlätta och förhoppningsvis leda till att jag skulle vakna upp och må bättre dagen därpå.
 
Jag minns att jag hade svårt att somna då jag enbart låg och koncentrerade mig på hur jag skulle göra för att slippa svälja saliv var femte minut då det kändes som att någon hade skrapat min hals med en gaffel. När jag vaknade upp dagen därpå och skulle väcka mitt hjärta fick jag knappt fram ett ljud, jag hade ingen röst kvar. Jag väckte honom och viskade att jag hade jätteont i halsen och att jag hade haft feber under natten.
 
Han hamnade i chocktillstånd när han hörde min röst och ringde sin mor för att fråga vad han skulle göra. Därefter klädde han på sig och bäddade ner mig i soffan och satte på en film. Han bad mig att ligga kvar i soffan medans han gick och handlade. När han kom tillbaka hade han köpt med sig några damtidningar, alvedon, halstabletter och godis till mig. Därefter gick han in i köket och efter en stund kom han ut igen och dukade upp en ordentlig frukostbuffé på soffbordet.
Han hade stekt ägg och bacon, dukat fram juice, yoghurt, kaffe, mjölk, köpt baguetter, smör, ost och skinka. Ja, allt ni kan tänka er. Mitt hjärta smälte. Han tände brasan och satte sig bredvid mig. Jag ville svimma. Hans far och bröder ringde honom och frågade om vi ville komma över men han berättade att jag var sjuk och att vi därmed skulle stanna hemma.
 
Jag kände dock att jag inte ville vara hemma då jag visste att han inte hade träffat dem på länge. Jag var ju trots allt inte så pass sjuk att jag inte kunde gå hem till hans far. Senare under dagen gjorde vi oss i ordning och promenerade hem till honom. När vi kom dit blev jag och hans ena broders respektive genast uppvaktade utav hans far. Han la fram två fotöljer framför brasan, lindade in oss i varsin filt och serverade oss drinkar och tilltugg för att sedan gå in i köket med mitt hjärta och hans bröder för att förbereda middagen.
 
Efter middagen umgicks vi fram till kvällskvisten och jag fick höra alla historier om brödernas rackartyg sedan barnsben. På Lördagsmorgonen mådde jag fortfarande inte bättre, dock hade jag börjat få tillbaka min röst. Vi gick upp tidigt och promenerade hem till hans far för att äta en gemensam brunch. 
 
Kvällen spenderades hemma hos hans mor med filmmys och godis. Vi tittade på alla tänkbara romantiska filmer som Armageddon, Titanic och The girl next door. På Söndagen var det dags för hemgång och jag kände hur ångestkänslan började växa inom mig. Vi gick förbi hans far och sa hejdå innan vi gick vidare mot bussen som skulle ta oss hem till Stockholm igen.
 
Jag ville inte hem.
Jag ville vara kvar i denna fantastiska stad, med honom.

16. Om du tycker om honom, låt honom gå. Om han återvänder till dig, var han alltid din. Om han inte gör det, var han aldrig din.

Jag började räkna ner dagarna. En sekund kändes som en minut, en minut som en timme, en timme som en dag och en dag... som en evighet. Han bad mig, vid ett flertal tillfällen att köpa en flygbiljett och komma ner till honom. Om det inte hade varit för jobbet, så hade jag gjort det. Vi visste att det enbart handlade om en vecka, men om ni har varit kära någon gång i livet så vet ni... att en vecka kan kännas oändlig.
 
Vi höll kontakt via telefon, varje dag. Jag minns en natt då jag vaknade upp av att jag hade fått ett fyllesms. Ett fyllesms som fick mig att inse att han verkligen tyckte om mig, på riktigt. Jag ville överraska honom så jag beställde ett halsband och en ID-bricka med hans namn, efternamn och personnummer ingraverat. 
 
Jag ville ge honom något speciellt.
Jag ville att han skulle förstå att jag tyckte om honom med.
 
Eftersom hans mor befann sig i Stockholm samma helg som han kom hem och vi inte hade någon möjlighet att vara hemma hos mig tog vi in på ett hotell. Jag kan tänka mig att det låter fel för er som läser detta men förhoppningsvis kommer ni att förstå varför, om ni fortsätter att läsa kommande kapitel.
 
Detta var nämligen vår enda möjlighet, att få vara med varandra.
 
Nu i efterhand är jag glad att vi använde oss utav denna möjlighet för att kunna umgås då jag tvivlar på att vi hade varit där vi är idag om vi inte hade fått spendera egentid. Om vi hade träffats under normala omständigheter hade vi förmodligen umgåtts hos varandra och på så sätt lärt känna varandra bättre för att därefter känna efter om det vi hade... var något värt att satsa på. Vi träffades dock under mindre normala omständigheter så vi fick betala, för att kunna umgås och lära känna varandra bättre?
 
Jag minns att jag gjorde mig i ordning länge den dagen då jag ville vara, perfekt. Jag skulle äntligen få träffa honom. Han som gjorde mig lycklig. När jag såg honom komma gående längs gatan med sitt solblekta hår och sin gyllenbruna hy blev jag alldeles knäsvag. Jag hade fjärilar i magen och det kändes som att dessa fjärilar skulle flyga ut ur munnen på mig om jag mot förmodan skulle råka gapa. Han hade ett par mörka jeans, en vit jeansskjorta och vita sneakers på sig.
 
Ni som har sett Titanic minns säkerligen att Jack hamnade i chocktillstånd när Rose gick ner för trappan, det gjorde jag med när han kom gåendes. Vi stod och kramades länge och hårt då ingen utav oss ville släppa taget. När vi gick upp på hotellrummet gav jag honom min present... som han för den delen blev överlycklig över.
 
Därefter promenerade vi till en restaurang som låg i närheten och på vägen hem gick vi förbi en videobutik, hyrde film och köpte med oss massa godheter. Vårt rum var nämligen utrustat med TV och DVD-spelare så när vi kom upp på rummet öppnade vi en flaska vin, bäddade ner oss i sängen och tittade på tecknade RIO.
 
Där låg vi och njöt, av att få vara med varandra igen. 

15. Den vindpust som blåser ut ljuset kan få det att flamma upp. Avståndet mellan två älskande verkar på samma sätt: Den tar död på den lilla kärleken, men får den stora att flamma upp.

Den kommande veckan på jobbet var lika olidlig som bussresan hem från Västervik, om inte värre. Vi hade spenderat en underbar helg tillsammans där vi hade kommit varandra närmre och verkligen insett att vi ville vara med varandra, även om ingen utav oss hade vågat ta steget att gå vidare till nästa fas. Jag antar att vi ville ta det som det kom och ge oss själva tid.
 
Jag behövde verkligen tid med tanke på att jag fortfarande bodde tillsammans med den unge mannen. Jag kände mig illa tvungen att lösa den situationen innan jag kunde bege mig in i något nytt, på riktigt. Och han ville ta det dag för dag för att ge oss möjligheten att utvecklas, i rätt riktning. Han ville även försäkra sig om att det inte enbart handlade om temporära känslor som hade blommat upp på grund av omständigheterna.
 
Han hade aldrig varit i ett förhållande tidigare och behövde därmed få bekräftat om det handlade om en simpel romans eller långvariga fjärilar i magen, innan han kunde ge sig in på något seriöst. Jag tyckte att det var bra att vi tog det, dag för dag. Jag minns att jag sa till honom att vi skulle fortsätta att ses på samma sätt, men att vi skulle se på oss som om vi vore i ett förhållande.
 
Vi skulle vara varandras men inte officiellt då vi ville se hur det utvecklade sig. När vi sedan hade fattat ett beslut och kände oss redo skulle vi gå vidare. Han instämde. Jag minns att det gjorde ont i mig när han instämde då jag innerst inne längtade efter att få kalla honom min, på riktigt. Jag ville berätta för hela världen att jag hade hittat någon som gjorde mig lycklig.
 
Jag ville skrika ut av lycka.

Vi hade längtat efter varandra hela veckan men inte haft någon möjlighet att ses då vi inte hade någonstans att ses på med tanke på situationen som vi befann oss i. Han hade dessutom planerat en resa till Gran Canaria med en utav hans bästa vänner från Kalmar sedan lång tid tillbaka. Den resan var inbokad veckan efter att vi hade kommit hem från Västervik.

Jag minns att han bad mig att be honom att inte åka på denna resa medans jag insisterade om att han skulle åka, oavsett vad. Han hade ju trots allt bokat denna resa innan vi hade påbörjat vår romans och jag hade aldrig kunnat tillåta att han lämnade sin vän i sticket, för mig. Efter många om och men bestämde han sig för att åka iväg på denna resa. Det krävdes en enastående övertalningsförmåga från min sida men jag kände verkligen att han, om någon behövde åka iväg på semester och komma på andra tankar efter det som hänt vår guldsjäl.

Helgen innan han åkte iväg på denna resa tvingade han sin mor att åka till Västervik över helgen så att vi kunde spendera lite egentid i hennes lägenhet på S:t Eriksplan. Han åkte till lägenheten innan mig då jag var tvungen att jobba över den dagen och när jag kom dit hade han släckt ner hela lägenheten och tänt värmeljus överallt, precis som han hade gjort under helgen i Västervik.
 
Han hade även dukat upp ett snacksbord med alla godheter ni kan tänka er. Han bad mig att lägga mig på soffan och bäddade in mig med än filt och frågade vad jag ville ha att dricka. Jag var förbryllad över vilken gentleman han var. När han kom tillbaka la vi oss på soffan och njöt av varandras närvaro. Vi låg och pratade och drack vin en stund innan han började rigga upp vardagsrummet inför kvällens mys.

Innan vi slog på filmen gick vi ut och rökte. Han tittade på mig och log samtidigt som han berättade att han hade hittat en låt som han ville att jag skulle lyssna på. En låt som han hade lyssnat på under veckan när han hade varit påväg hem med tunnelbanan och som fick honom att tänka på mig.

Dagen därpå tog vi sällskap till tunnelbanan för att därefter ta varsitt tåg mot jobbet för att minska risken att någon skulle se oss tillsammans. Eftersom han skulle åka till Gran Canaria dagen därpå sågs vi även i smyg under lunchen då vi inte skulle kunna ta farväl på jobbet. Vi träffades på en fotbollsplan som låg en bit ifrån jobbet och promenerade därefter tillsammans till någa klippor där man hade utsikt över Hornsbergs strand.
 
Vi stod och kramades och han bad mig återigen att be honom att stanna hos mig. Jag ville inte att han skulle åka, men jag kunde inte be honom om det. Jag var medveten om att det vi hade var nytt och skört och att risken att denna resa kunde komma att splittra oss fanns men jag var beredd på att ta den risken. Jag hade nämligen hopp om att den skulle stärka oss, istället för att förgöra oss.

Vi gav varandra en sista kyss innan jag skulle gå tillbaka till jobbet.
Den kyssen som skulle kunna komma att bli vår avskedskyss.

14. Goda ting gör livet värt att leva.

Vi fick låna hans mors vindsvåning att spendera helgen i. När vi kom fram till denna mysiga stad hamnade jag i chocktillstånd. Jag hade nämligen trott att vi skulle spendera helgen i en stuga, mitt ute i skogen. Nu i efterhand antar jag dock att jag hade förutfattade meningar gällande besök i småstäder vilket är typiskt oss Stockholmsbor. 

När vi kom upp till hans mammas vindsvåning blev jag helt förbryllad. Det var en enastående vindsvåning med takbjälkar och öppen spis med mysfaktor i allra högsta grad. Han som hade trott att han skulle behöva anstränga sig och göra allt som stod i hans makt för att få mig på andra tankar var ovetandes om att han redan hade lyckats.

Vi lämnade väskorna i lägenheten och gick ut på en promenad. Han frågade mig om jag ville att vi skulle äta middag någonstans eller om jag var sugen på att köpa mat och laga något hemma. Alternativ nummer två lät mest lockande då jag längtade efter att få visa honom min skicklighet i köket.

Vi gick förbi hemköp och systembolaget på vägen hem. När vi kom hem stängde jag dörren till köket då jag ville överraska honom och medans jag lagade mat låg han i soffan och tittade på film, trodde jag. När jag var klar med maten och kom ut i vardagsrummet hade han släckt ner hela lägenheten och tänt värmeljus, överallt. Han hade även dukat bordet och tänt brasan. Jag trodde seriöst talat att tallrikarna skulle glida ur händerna på mig.

Ingen hade någonsin gjort något sådant för mig. Vi åt och drack gott och sedan la vi oss på soffan och tittade på film, efter film innan det var läggdags. Dagen därpå promenerade vi längs med strandvägen och pratade om allt mellan himmel och jord medans vi höll varandra i handen. Jag ville stanna tiden så att jag kunde få vara sådär lycklig hela livet ut.

Framåt kvällen bestämde vi oss för en favorit i repris och när vi var påväg hem gick vi och handlade återigen. Han blev imponerad utav mina skickligheter i köket och jag kände mig mer än nöjd. Vi hade träffat på några vänner till honom tidigare under dagen när vi promenerade på stan som skulle komma att göra oss sällskap under kvällen.

Vi satt och drack tillsammans med hans vänner och framåt midnatt ville dem gå vidare in mot stan. Jag som vid det laget hade druckit något glas för mycket var mer sugen på att gå och lägga mig så jag sa åt honom att följa med sina vänner som han inte hade träffat på år och dagar. 

Han gav mig en kyss och följde sedan med sina vänner nerför trapporna. Jag la mig på soffan och blundade. I samma ögonblick som jag somnade till, öppnades dörren. Jag vaknade till och frågade om han hade glömt något. Han tittade på mig och log, samtidigt som han förklarade att han bara hade följt med dem ner för att säga hejdå och att han aldrig skulle kunna tänka sig att lämna mig ensam då vi var där tillsammans. Mitt hjärta smälte.

Han tog fram sin bärbara dator och satte på musik samtidigt som vi förflyttade oss till den öppna spisen. Det var för bra för att vara sant. Där låg vi och lyssnade på musik framför den öppna spisen, precis som dem gör på film. Dagen därpå var vi dock tvungna att gå upp tidigt för att ta bussen hem då vi båda jobbade på Måndagen.

Bussresan hem var olidlig då vi för varje timme som gick önskade att man hade kunnat spola tillbaka tiden. Jag ville inte hem, jag ville fortsätta att spendera tid med honom. Jag ville inte tillbaka till verkligheten och jobbet där vi var tvungna att uppföra oss som främlingar.

Vi höll varandra i handen praktiskt taget hela bussresan hem samtidigt som vi kysstes och lyssnade på en helt oväsentlig låt, om och om igen. En låt som vi hade valt att relatera till då det var den låten som vi låg och kysstes till framför den öppna spisen. Nu var det vår låt.

Det var den helgen som jag och min arbetsledare insåg att vi verkligen ville vara med varandra.

13. Det är de små överraskningarna som gör skillnaden mellan en lyckad resa och en ökentrip.

Vi började ses allt oftare, dock var vi tvugna att hålla det i hemlighet då det gick emot jobbets policy. En arbetsledare och en agent? Det var ej acceptabelt. Vi ville dessutom inte göra det officiellt då vi inte visste vart vi stod. Jag bodde fortfarande tillsammans med den unge mannen och min arbetsledare bodde tillsammans med några från ledningen på vår arbetsplats. Ingen fick veta.
 
Det blev svårare för varje dag som gick. Vi försökte verkligen, men vi kunde inte slita blicken ifrån varandra. Nu i efterhand antar jag att det var mer uppenbart än vad vi själva trodde. Vi slutade praktiskt taget att prata med varandra under arbetstid då vi var rädda för att någon skulle märka att det var något mellan oss. Vi försökte trots detta att ses så ofta vi kunde då varje sekund vi spenderade tillsammans var värdefull.
 
Det jag inte har berättat vid det här laget är att min arbetsledare inte visste att jag sambodde tillsammans med den unge mannen. Jag ville inte ljuga för honom men jag visste inte hur jag skulle berätta det. En dag fick jag dock nog och berättade historien om den unge mannen för honom. Jag var livrädd för att han inte skulle ha förståelse och att han skulle bli upprörd.
 
Jag visste att risken fanns och att detta i sin tur kunde leda till att jag förlorade honom men jag ville inte bygga upp vad som kunde komma att utveckla sig till ett förhållande, på en falsk grund. Han lyssnade tålmodigt under hela samtalet och när jag hade pratat klart sa han: Jag förstår om du inte har vågat berätta det här innan men jag uppskattar verkligen att du har gjort det nu. Jag är inte upprörd, utan snarare tvärtom och jag vill bara att du ska veta att om det finns något som jag kan hjälpa dig med så gör jag det.
 
Några dagar efter att jag hade berättat sanningen för honom bröt jag ihop på jobbet. Min mor pressade mig genom att säga att hon inte kunde hjälpa mig mer ekonomiskt. Hon ville att jag skulle hyra ut min lägenhet och flytta hem med den unge mannen igen. Jag hade även dåligt samvete angående den unge mannen då det sista jag ville var att såra någon.
 
När jag kom till jobbet den dagen tog min arbetsledare in mig i ett rum. Han hade lagt märke till att jag hade varit ledsen och ville att jag skulle ventilera. När jag hade gjort det frågade han mig återigen om det fanns något som han kunde hjälpa mig med. Han bad mig även att följa med honom till Västervik, staden som han växt upp i.
 
Jag ville inget hellre än att komma bort men jag hade ju inga pengar. Detta var dock inget som jag behövde oroa mig över enligt honom då han ville ge bort denna helg till mig. Han ville att jag skulle komma på andra tankar och han skulle göra allt som stod i hans makt för att lyckas.
 
Samma helg var min arbetsledare och jag påväg till Västervik.

12. Det är alltid lättare att iaktta det som händer omkring en än inom en.

Ryktet om hans bortgång spred sig likt en stormvind. Alla var i chocktillstånd. Dagen därpå samlades vi för att prata om vad som hade hänt. De flesta av oss hade träffat honom tidigare, samma dag som vi skulle ha teamaktivitet. Han närvarade dock inte den kvällen då han var rädd för att dricka eftersom han gick på antibiotika eftersom hans arm var svullen. Läkarna trodde dock att det rörde sig om en simpel inflammation när det i själva verket var början på vad som skulle komma att ta hans liv... en hjärtinfarkt.Några dagar efter hans bortgång samlades vi återigen då hans bror skulle komma och hålla ett tal för oss på jobbet och berätta vad som hade hänt. Vi fyllde rummet med blommor och det var obeskrivligt vackert. Alla grät och gav varandra värmande styrkekramar. Vi var där för varandra och delade samma sorg. Hans bror bet ihop och visade en sådan styrka som jag aldrig tidigare skådat. Vi förlorade allesammans en underbar individ, en guldhjärtad själ som det inte fanns ett enda ont ord att säga om. Vi grät... och skrattade åt alla underbara minnen som vi haft tillsammans med honom.

Det blev en intensiv vecka för oss alla då man knappt kunde sova eftersom man hade ångest över att gå till jobbet. Det var svårt att gå förbi hans plats men ännu svårare att se ett team så sammansvetsat som vårt, splittrat. När minnesstunden hölls hemma hos honom fick vi chansen att lämna blommor i hans rum samt ge hans vackra mor en värmande styrkekram innan begravningen.

Jag som aldrig har varit på en begravning, gick på denna. Jag tror inte jag var ensam om att förbereda mig mentalt dagen innan då begravningen skulle hållas på muslimskt vis vilket skiljer sig enormt från det vackra men sorgliga man är van vid att se på filmer... men det var allt vackert endå. Det var ju trots allt avskedet för vår guldsjäl.

Under denna intensiva vecka samt återhämtningsveckorna som följde höll jag och min arbetsledare ständig telefonkontakt. Vi tog aldrig upp det som hände mellan oss kvällen på Patricia's under dessa samtal utan ställde mer upp för varandra som vänner. Han sörjde denna guldsjäl med hela sitt hjärta samtidigt som han blev påmind om tre barndomsvänner som hade begått självmord under samma sommar.

Detta framkallade ilska inom honom. Jag minns att han frågade mig hur livet kunde vara så orättvist och varför dem personerna som hade livsglädjen och lusten att leva inte kunde få göra det när det fanns egoister som tog sitt liv utan att tänka på sin familj eller sina vänner? Jag minns att jag övertalade honom om att inte ge upp hoppet på ljusare dagar, oavsett hur mörka kommande dagar skulle komma att bli.

Vi förstod det inte då men denna ständiga kontakt som vi höll förde oss närmare för varje dag som gick. Vi hade ingen baktanke med att stötta varandra efter denna tragiska händelse men den förde oss trots detta samman. Vi såg på varandra på ett annat plan. Kyssen var som bortblåst... då vi hade lärt känna varandra, på riktigt. Jag minns hur vi brukade tacka vår guldsjäl för att han hade fört oss samman, samtidigt som vi ifrågasatte varför han var tvungen att lämna oss för det?

En dag frågade han mig om vi skulle ses över en fika och prata. Jag förstod direkt att han ville prata om oss. En gemensam vän från teamet fyllde år så vi skulle ut på presentjakt. Vi hittade det vi ville ha i första affären som vi klev in i så vi bestämde oss för att fika direkt därefter. Jag hade beställt en apelsinjuice då jag inte dricker kaffe och i samma ögonblick som han tog upp samtalsämnet satt jag och surplade på mitt sugrör.

Någonstans under hans tal la jag ifrån mig min apelsinjuice på bordet men då sugröret gled ut ur min mun föll det ner ett enormt fruktkött på min haka, utan att jag la märke till det. Jag märkte hur han blev tyst och började inspektera mig. Jag fick panik och frågade varför han tittade så på mig?

Han kunde inte hålla sig och brast ut i skratt samtidigt som han förklarade att det hängde ett enormt fruktkött på min haka. Så... där satt min arbetsledare och jag över en fika och skulle precis börja prata om oss för första gången när det enorma fruktköttet fick för sig att bosätta sig på min haka?

11. Gud tar alltid sina finaste änglar först.

Vi hann prata om allt mellan himmel och jord den kvällen. Det visade sig att vi båda hade drömt om varandra. När det var stängningsdags på Patricia's började vi gå mot tåget tillsammans. Det var kallt ute och som den gentleman han var tog han av sig sin kappa och la den runt mig. Vi tog samma tåg till Fridhemsplan där vi skiljdes åt. Han åkte vidare och jag klev av för att byta mot blåa linjen. I samma ögonblick som jag klev av tåget ringde han mig.
 
Han ville prata med mig i telefon hela vägen hem då han var orolig över att något skulle hända mig. Mitt hjärta smälte. Vi pratade i telefon tills jag låste upp min ytterdörr. Nu i efterhand minns jag knappt vad vi pratade om, men jag vet att jag vaknade upp i panik dagen därpå. Jag visste inte om jag borde låtsas som om ingenting hade hänt eller om jag borde ta mig i kragen, samla mod och fråga honom om gårdagen.
 
Jag gick fram och tillbaka i lägenheten, velandes om vad jag skulle göra tills att jag fick nog och tog upp min telefon och slängde iväg ett sms:
- Hej! Ångrar du dig? Mitt hjärta slog snabbare än någonsin. Jag var livrädd för svaret jag kunde komma att få, om jag ens skulle få något svar överhuvudtaget. De kommande fem minuterna kändes som en evighet... men som tur var tog det inte honom längre tid än så att svara mig: - Nej, absolut inte! Gör du?
 
Paniken släppte och lättnaden tog över. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville bara träffa honom igen, men jag ville inte vara för på. Vi sms:ade hela dagen och framåt kvällen då jag befann mig hos min mor. Jag låg i hennes säng och lyssnade på musik och drömde mig bort. Jag tänkte på livet och dess överraskningar. Min arbetsledare hade kysst mig. Han som jag hade velat ha, men som jag visste att jag aldrig skulle kunna få.
 
I samma ögonblick som jag låg och drömde mig bort ringde en killkompis från jobbet. Han bad mig att sätta mig ner om jag stod upp då han hade en dålig nyhet att berätta. Tiden stannade. Han berättade att en kille från teamet hade gått bort under dagen. En kille som inte hade varit med på teamaktiviteten på Monks men som stod oss alla nära. Teamets solsken. En kille som fick oss alla att skratta och som alltid bjöd på det lilla extra. Den här killens hjärta hade nu stannat och han var bara 20år gammal.

Jag blev stum. Min killkompis frågade mig hur jag mådde men jag kunde inte få fram ett ord. Jag hamnade i chocktillstånd. När vi hade lagt på skickade jag iväg ett sms till min arbetsledare och ringde därefter upp en nära vän från teamet för att berätta vad som hade hänt. Hon ville inte tro mig. Min arbetsledare hade skickat ett flertal sms under tiden som jag hade suttit i samtal med henne. Han ville inte heller tro mig. Han kunde inte acceptera att han hade sett honom dagen innan... och att han nu var borta.
 
Kvällen fick sig en rejäl vändning. Från att känna total lycka till att gräva ner sig i djup sorg. Det var så orättvist. Varför valde gud att kidnappa just denna guldsjäl i så tidig ålder? Varför valde han att ta honom ifrån dem som älskade honom, familj och vänner? Oss?
 
Det sista sms:et jag fick från min arbetsledare den kvällen löd:
- Det som började så vackert... slutade så sorgligt.

10. Säg aldrig, aldrig.

Det nya året kom... och det blev inte bättre. Vi befann oss fortfarande i samma situation. Han var arbetslös och jag försörjde oss. Vi bodde under samma tak men betedde oss som främlingar. Det var som att vi var arga på varandra, för att vi hade misslyckats. Jag hade tappat mina känslor, men vägrade att överge honom.
 
Han hade ingenstans att ta vägen. Jag kände dock fortfarande kärlek för honom. Den sortens kärlek man har för någon man bryr sig om, den sortens kärlek man känner för en familjemedlem eller nära vän. Jag hade kidnappat honom från hans trygghet... och därmed gjort mig skyldig till att ansvara för honom tills att han kunde stå på egna ben.
 
Vi sambodde som vänner den sista tiden och det funkade bättre än någonsin. Jag antar att det som fick mig att tappa mina känslor från första början var allt ansvar. Mina föräldrar har alltid skämt bort mig och jag har praktiskt taget alltid fått vad jag pekat på, så att för en gångs skull vara självständig och stå på mina egna ben betydde mycket för mig. Det i sin tur ledde dock till att det blev för mycket för mig att hantera, gällande att behöva ansvara för... och försörja en annan individ. 
 
En kväll gick jag ut på teamaktivitet. Jag minns denna kväll som om det vore igår. Jag jobbade den dagen och åkte hem emellan för att göra mig i ordning. Det var inte varje kväll som man hade en teamaktivitet och jag visste att min arbetsledare skulle vara på plats. Jag hade lagt märke till att han också hade gett mig blickar i korridorerna emellanåt men det var trots detta väldigt svårt för mig att fastställa hans intuitioner. 
 
Jag hade sagt till min nära vän att jag skulle få det bekräftat den kvällen, oavsett vad. Kvällen spenderades på Monks. När det stängde tog vi gemensamt, i mindre grupper varsin Taxi vidare till Medborgarplatsen. Otippat som det var råkade min arbetsledare och jag hamna i samma Taxi. När vi kom fram till Medborgarplatsen gick vi till flera klubbar... men då vi var ett större sällskap var det svårt att komma in. Det slutade med att vi tappade bort dem flesta i vimmlet och tillslut var det bara tre tjejer från teamet, min arbetsledare och jag kvar. 
 
Vi beslutade oss för att gå in på en klubb i närheten och när vi stod i kön betalade han mitt inträde. Jag minns att jag tänkte... att det måste ha varit en hint, samtidigt som jag försökte tränga bort tanken. Det var ju trots allt tabubelagt. Jag var säker på att jag inbillade mig. När vi kom in på klubben tappade vi bort tjejerna. Stämningen stelnade... men lättades snabbt upp igen när han frågade om vi skulle beställa något att dricka från baren.
 
Vi gick till baren tillsammans och han beställde drinkar, åt oss. Jag minns att jag tänkte återigen... att det måste ha varit en hint, samtidigt som jag försökte finna en logisk förklaring... och slutsatsen jag drog var att han förmodligen gjorde det för artighetens skull. När vi hade druckit upp våra drinkar gick vi in till ett rökbås som fanns på dansgolvet. Det var fullproppat med människor så vi tog tillfället i akt och tryckte ihop oss i ett hörn.
 
Jag minns att jag försökte utnyttja det trånga utrymmet som en ursäkt för att stå närmare honom... än vad jag egentligen borde, och jag kände vid ett flertal tillfällen hur våra kroppar stötte ihop. Jag minns speciellt ett tillfälle... då våra kinder möttes och jag tog ett djupt andetag, och andades in hans parfym. Jag hade fjärilar i magen och det kändes som att jag skulle svimma på plats. Det var nog här det tändes en gnista hopp inom mig. I samma ögonblick som vi stod där och andades in varandra öppnades dörren till rökbåset och tjejerna klev in. Vi som hade varit så nära... en första kyss.
 
Stämningen stelnade återigen då tankarna snurrade i högvarv. Hade tjejerna sett oss? Kvällen fortsatte i all ära då vi bestämde oss för att ta en Taxi vidare till Slussen och Patricias som var den enda klubben som hade öppet den tiden på dygnet. Två av tjejerna kom inte in då dem var för fulla så där stod vi igen, min arbetsledare, en av tjejerna från teamet och jag. Vi vinkade av dem andra tjejerna och valde trots detta att gå in.
 
Han betalade mitt inträde återigen... och gav mig därmed hoppet om att mina intuitioner hade talat rätt. Vi gick in i vimmlet tillsammans med tjejen, som vi kort därefter lyckades tappa bort. Han beställde drinkar åt oss... och i samma ögonblick som jag skulle ta mitt glas för att provsmaka den tog han tag i min hand och ledde den tillbaka till bardisken. Han ställde tillbaka mitt glas, tog sin andra hand på mitt bakhuvud och förde mitt huvud mot hans... samtidigt som han kysste mig långsamt och passionerat.
 
Tiden stannade och omgivningen snurrade.
Där stod vi och kysstes, min arbetsledare och jag.

9. Utan tvivel är människan inte klok.

Han valde att förlåta och glömma, vilket innebar att jag inte behövde vara i ett underläge längre. Förhållandet gick tillbaka till hur det var, innan denna incident med min Facebook uppstod. När han fyllde år åkte vi på en weekendresa till Frankfurt så att han skulle få träffa sin barndomsvän.
 
I samband med min födelsedag bestämde vi oss för att boka en resa till Spanien någon månad senare för att komma bort och spendera lite kvalitetstid, som det egentligen var meningen att vi skulle ha gjort i Turkiet. Han ansökte om semester i god tid och fick denna beviljad då han hade varit anställd i ca ett halvår vid det laget.
 
Vi hade en underbar resa. Vi träffade mina släktingar och vänner, hyrde bil och åkte runt hela ön, solade och badade, åt gott, drack goda drinkar och gick ut och festade tillsammans. Det var magiskt att vara utomlands med honom. Vi glömde bort allt som hade varit, och levde i det perfekta nuet.
 
Om vi hade vetat vad han skulle få för bedsked när vi återvände till Sverige så hade vi nog önskat att vi hade kunnat stoppa tiden och vara kvar i den lyckobubblan som vi levde i där och då... men det var ju som sagt inte meningen att vi skulle vara lyckliga med varandra.
 
När vi återvände till Sverige efter denna underbara semester fick han nämligen besked om att dem inte kunde förlänga hans anställning. Detta skulle med andra ord innebära att vi skulle vara tillbaka på ruta ett. Jag skulle behöva försörja oss båda igen, som nu dessutom hade en del skulder. Vi hade köpt varsin iPhone4 med abonnemang samt en bil.
 
Jag visste direkt att jag aldrig skulle klara av detta med tanke på att jag hade varit tvungen att räkna varenda penning jag hade när jag befann mig i samma situation tidigare, och då hade vi knappt några utgifter. Jag försökte dock intala honom om att allting skulle lösa sig, att det förmodligen skulle komma ett ännu bättre jobberbjudande så småningom, oavsett om jag innerst inne visste att det skulle vara näst intill... omöjligt.
 
Den ekonomiska förändringen märktes av snabbare än vad vi hade trott att den skulle göra och hela min lön gick åt att betala räkningar. Detta i sin tur ledde till att min mor var tvungen att hjälpa oss ekonomiskt. Det var frustrerande och pinsamt. Jag hade ju trots allt flyttat hemifrån med den unge mannen för att bevisa för mina föräldrar att jag klarade av att stå på egna ben. Misslyckad var bara förnamnet på hur man kände sig när man sedan behövde komma tillbaka krypandes med svansen mellan bena och be om hjälp.
 
Jag och den unge mannen började komma in i en period där vi knappt pratade med varandra. Det var som att vi försökte undvika varandra med flit. Vi började dessutom att sova åt varsitt håll om nätterna. Jag försökte vara på jobbet eller med mina vänner så mycket jag kunde för att slippa ta itu med situationen. Det var bara en tidsfråga innan vi skulle rinna ut i sanden då det var mer än uppenbart att ingen av oss orkade kämpa längre.
 
Mina tankar snurrade i högvarv om nätterna. Jag ville inte ha mer ansvar vilandes på mina axlar, jag ville vara självständig. Jag hade min familj, mina vänner, min lägenhet och mitt jobb. Jag hade alla förutsättningar för att  stå på mina egna ben. Nu i efterhand antar jag dock att mitt tankesätt var egoistiskt... men det var så jag kände.
 
Jag ville inte längre.

8. Jag gillar tanken på att månen finns kvar även när jag inte tittar på den.

Den andra veckan kände jag dock att jag inte ville åka hem. Delvis för att jag hade ångest för att återvända till jobbet men även för att jag inte ville ta itu med diverse diskussioner som hade uppstått mellan mig och den unge mannen under den andra veckan pga samtal/sms som gjorts på fyllan.
 
När jag väl kom hem diskuterade vi alla missförstånd som hade uppstått och löste allt. Dem kommande månaderna var förhållandet bättre än någonsin. Sommarperioden var över och därmed även mitt sug efter dessa ständiga utekvällar. Vi började spendera riktig kvalitetstid tillsammans.
 
Vi hade mysiga hemmakvällar med god mat och gick ut och hittade på saker så ofta vi kunde. Det började kännas riktigt bra, bättre än någonsin. Han var glad för att han hade en anställning och därmed kunde hjälpa mig med den ekonomiska delen. Nu i efterhand antar jag dock att det inte var meningen att vi skulle vara lyckliga, iallafall inte med varandra.
 
En dag ringde han mig när jag satt på jobbet och sa att han behövde prata med mig. Han lät allvarlig. Jag fick panik och mitt hjärta började slå snabbare än någonsin. En stund därefter ringde han upp mig igen och frågade om jag kunde gå från jobbet tidigare då han verkligen behövde prata med mig. Jag fick ännu mer panik. Jag frågade om jag fick gå hem tidigare från jobbet och han hämtade upp mig med bilen.
 
När vi kom hem tog han av sig skorna och gick och satte sig framför datorn och bad mig komma dit. Jag kände direkt att det var något som inte stod rätt till. Jag hade glömt min Facebook inloggad på morgonen när jag hade gått till jobbet och han hade kommit hem från skolan, sett det och gått in på mina privata meddelanden och läst allt. Han hade använt sig utav google translate för att förstå diverse olika konversationer. Jag hamnade i chocktillstånd och visste inte hur jag skulle försvara mig. Bortförklaringar var uteslutet då allt fanns där, svart på vitt.
 
Min nära vän hade nämligen lärt känna en kille i Turkiet när vi var där och han i sin tur hade en nära vän som jag hade haft kontakt med via Facebook. Jag och min nära vän planerade nämligen att åka tillbaka dit i slutet på Oktober i någon vecka och allt detta stod i dessa privata meddelanden. Han kunde inte tolka det på mer än ett sätt. Vi började diskutera och vad jag än sa till mitt försvar så vände han det emot mig. Han trodde inte på mig. Det var dock inte så konstigt med tanke på ovanstående.
 
Jag hade för en gångs skull börjat inse att jag faktiskt ville vara med den unge mannen och att mitt sug efter dessa utgångar, helg efter helg enbart utlöstes pga ansvaret som hade vilat på mina axlar och den ekonomiska situationen som vi befunnit oss i då han inte hade någon anställning. Det var en period jag hade gått igenom, som nu var över. Jag ville inte fortsätta leva det livet, jag ville fokusera på vårt förhållande. Jag ville prioritera honom igen.
 
Det sägs ju att man inte vet vad man har förens man har förlorat det och det var precis det jag kände att jag var påväg att göra. Vi ignorerade varandra i några dagar efter denna diskussion och tog sedan upp ämnet igen. Det gick sedan ytterligare någon vecka innan vi satte oss ner och pratade igenom allt, på riktigt.
 
Han bestämde sig för att förlåta mitt agerande och tro på mig, dock poängterade han att han inte skulle kunna lita på mig framöver och att jag skulle behöva bevisa, mer än någonsin att jag verkligen vara med honom. Jag accepterade hans krav då jag var rädd för att förlora honom. Jag var villig att ändra på allt, bara jag fick behålla honom.
 
Detta ledde i sin tur till att jag hamnade i ett slags underläge eftersom det var jag som hade begått ett misstag, ett misstag som skulle komma att bli en börda för mig. Jag började anpassa mig mer än någonsin efter honom, tassade jämt och ständigt på tårna och var livrädd för att begå fler misstag. Tiden gick och förhållandet flöt på i sin egna takt. Vi försökte att lägga detta bakom oss, eller iallafall jag.
 
Han kunde dock inte släppa det riktigt och tog tillfället i akt att ta upp ämnet så fort han blev påmind om det. Detta resulterade i att jag kände att jag kämpade förgäves dag in och dag ut för att bevisa att jag ångrade mig och att jag verkligen ville vara med honom och att oavsett vad jag än gjorde eller hur lång tid det än gick så skulle han aldrig kunna gå vidare, på riktigt.
 
Det slutade med att jag ställde honom mot väggen.
Han fick två val: Förlåta och glömma eller gå vidare, utan mig.

7. Bli inte orolig om allting känns bra, det går snart över.

Detta med att vi började gå ut på varsitt håll började orsaka problem i förhållandet. Diskussioner som jag mestadels av tiden försökte slingra mig ur då jag innerst inne visste att det inte var normalt att jag ville gå ut, varje helg. Jag minns hur vi brukade planera att vi skulle hitta på något den kommande helgen och när den helgen väl kom så var det alltid något annat som lockade mer.
 
Jag började ifrågasätta mig själv om huruvida jag ville vara i ett förhållande eller vara singel. Han frågade mig ett antal gånger men jag hade aldrig något konkret svar på vad jag ville då jag inte ens visste det själv. Jag kände ju att jag ville vara med honom, samtidigt som jag ville ha frihet. Det var som att jag ville vara singel (och då menar jag inte så att jag kunde vara med någon annan) utan så att jag slapp alla skyldigheter som man har i ett förhållande som att behöva anpassa sig efter en annan individ eller behöva förklara sig för någon, samtidigt som jag endå ville komma hem och ha kvar min pojkvän.
 
Sommaren kom och min kusins man erbjöd honom en anställning på sitt jobb. Detta skulle innebära att vi äntligen skulle ha en delad ekonomi och därmed kunna hitta på mer saker tillsammans. Vi bokade en utomlandsresa till Turkiet för att komma bort och få lite egentid. Det enda problemet var dock att han hade fått denna anställning pga att dem behövde extra personal under sommaren och vi räknade aldrig med att ansökan om ledighet därmed skulle vara uteslutet.
 
Dem behövde honom hela sommaren vilket innebar att han skulle behöva välja mellan att jobba eller åka utomlands och skulle han mot förmodan välja det sistnämnda skulle det inte finnas något jobb att återvända till. Detta i sin tur innebar alltså att jag hade bokat och betalat en resa för två till Turkiet som jag skulle få åka själv på. När jag hade tappat hoppet om att hitta någon som ville följa med, då alla mina vänner redan hade bokat sina resor inför sommaren så erbjöd min nära vän sig att följa med, trots att hon egentligen hade planer på att åka till Spanien.
 
Jag och den unge mannen såg detta som ytterligare en prövning i förhållandet. Vi skulle vara ifrån varandra i två veckor vilket förhoppningsvis skulle få oss att inse att vi verkligen ville vara med varandra. Den första veckan var olidlig. Jag saknade honom mer än någonsin, längtade till att få ligga i hans famn igen.

 
Vi var ute varje kväll och hittade på saker och varje kväll från denna resa är en kväll att minnas. Det var den bästa resan jag någonsin gjort tillsammans med en vän. Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv.

6. Det är ingen konst att vara lycklig, när allt är bra.

Det funkade bra att bo tillsammans med den unge mannen. Jag har alltid varit den som har tyckt om allt som har med sysslor i hemmet att göra. Jag tycker faktiskt om att laga mat, städa och tvätta. Jag älskar ordning och reda och jag anser att ens hem är ens egna oas där man ska kunna koppla av efter en intensiv arbetsdag och hur ska man kunna göra det i ett hem som är vänt uppochner?
 
Vi hjälptes dock åt och delade upp sysslorna vilket jag anser är viktigt när man sambor, även om jag alltid har varit den som föredrar att göra allting själv då jag anser att det blir bättre gjort om jag gör det själv, oavsett om det är ett plus med en hjälpande hand.
Jag jobbade om dagarna medans han umgicks med mina föräldrar, pluggade eller var hemma och tittade på TV. Jag menar, han hade ju ingen annan förutom mig och min familj. Han hade inga vänner. Den första perioden räckte min lön till att försörja oss, även om jag inte kunde göra lika mycket för pengarna som jag hade önskat.
 
Han fick inget bidrag från Svenska myndigheterna oavsett om han studerade, då jag i samband med ansökan om samboankytning godkänt att jag skulle stå för den ekonomiska delen och därmed ansvara för honom. Jag hade inget emot att göra det heller då jag hade valt detta själv och var därmed väl medveten om, när jag tog beslutet att ta med honom till Sverige, att det skulle bli allt förutom en dans på rosor. Iallafall till en början. Men vad gör man inte för kärleken? Det handlar ju trots allt om att prioritera.
 
Jag började dock känna att jag saknade mina vänner och mitt "vanliga" liv. Jag började känna suget efter att gå ut och hitta på saker. Jag jobbade och försörjde oss och när helgen kom var vi bara hemma och umgicks, helg efter helg. Jag ville ha mer. Jag behövde gå ut och komma på andra tankar, släppa allt ansvar.
 
Till en början hade jag inga problem med att ta med honom ut med mina vänner men det märktes ganska snart på mina vänner att det inte var så uppskattat. Egentligen brydde jag mig inte särskilt mycket om vad dem tyckte/tänkte då jag ansåg att äkta vänner borde ha förståelse för att jag inte kunde lämna honom ensam hemma medans jag gick ut och hade roligt själv.
 
Med tiden började dock även detta bli en börda för mig då jag var tvungen att agera tolk under dessa utekvällar för att tillfredställa båda parter istället för att bara gå ut och komma på andra tankar vilket var den faktiska anledningen till att jag ens ville gå ut. På Cuba har man en annan kultur, där går man inte ut utan sin partner utan man följer denne mestadels av tiden vilket han gjorde med mig under tiden jag spenderade med honom där.
 
Han gick aldrig ut utan mig och lämnade mig aldrig ensam vilket fick mig att känna mig som en egoist bara av att dem tankarna ens existerade hos mig. I Sverige är det dock annorlunda, här är det meningen att man ska gå ut på skilda håll när man befinner sig i ett förhållande så att båda parter kan få sitt space.
 
Jag började komma in i en fas då jag ville gå ut varje helg och då jag inte kunde ta med honom. Delvis för att jag inte ville och delvis pga ekonomin. Eftersom jag försörjde oss så innebar det även att jag betalade för oss när vi gick ut. Jag började med att försöka intala honom om att han behövde gå ut på eget håll och finna sina egna vänner då jag inte kunde bidra med det eftersom det i slutändan inte är är någon annan än en själv som väljer vilka personer man vill ha som vänner.
 
Vi kom då in i en fas där jag började gå ut på eget håll med mina vänner och han på eget håll för att finna sina vänner. Det låter hemskt nu när jag tänker på det i efterhand men det fanns faktiskt ingen annan utväg där och då med tanke på att dem killkompisarna jag hade då förmodligen hade varit mer intresserade av att lära känna mig bättre, än honom. Om ni förstår vad jag menar.
 
Jag bidrog självklart med pengar så att han kunde gå ut på eget håll. Han gick oftast till latinamerikanska klubbar eller barer då det var störst chans att han skulle träffa på någon som pratade spanska där och eftersom latinamerikaner i största allmänhet är sociala människor skulle det antagligen inte vara några problem för honom att lära känna någon där.
 
Han lärde känna en hel del människor under dessa helger som han gick ut och lyckades skapa sig en umgängeskrets, bland annat en annan ung man som han än idag står väldigt nära.
 
Nu i efterhand är jag oerhört glad att jag praktiskt taget tvingade ut honom på tu man hand. Om jag inte hade gjort det hade han kanske aldrig lärt känna dem personerna han känner idag.

5. Arbete är bra, så länge man inte glömmer bort att leva.

Vi mellanlandade i Frankfurt där vi fick spendera ett antal timmar då det hade varit kraftiga snöstormar. Flygplatsen var fullsmockad av människor som ville hinna hem till Julafton. Vissa personer hade övernattat på flygplatsen i flera dagar då deras flyg hade blivit inställda. Vi gick runt som frågetecken då vi inte fick klarsvar på när vi kunde flyga hem. Det låg resväskor överallt vilket innebar att det var omöjligt att hitta sitt bagage.
 
Det var fullständig kaos och mitt i kaoset gick vi runt med vårt handbagage samt lilla Keilo i sin hundväska som han varit instängd i under vår 10h långa flygresa från Havanna till Frankfurt. Keilo är en Russkiy toy som min mamma köpte när hon var och hälsade på mig i Cuba under sommaren. Hon lämnade sedan kvar honom hos mig och den unge mannen för att åka hem till Sverige och ordna med hans utrese/inrese tillstånd.
Det skulle komma att kosta oss ca 20 000kr att ha honom i karantän i Sverige men det var det värt. Det åker nämligen runt en skåpbil, en gång i veckan i Cuba som samlar in alla gatuhundar och ger dem som mat åt lejonen på Zoo. Det fanns inte en chans att vi skulle lämna kvar denna hundvalp i det landet. Min familjs plånbok räckte dock bara till att rädda lilla Keilo men det var värt vartenda öre.
 
Första perioden i Sverige var kämpig. Det var den värsta vintern på länge med minus 20 grader ute. Vi båda var arbetslösa och bodde hemma hos mina föräldrar. Han kunde inte språket vilket självklart försvårade hans arbetssituation. Vi skrev in honom hos arbetsförmedlingen som lovade att dem skulle hjälpa honom att hitta en anställning, vilket dem aldrig gjorde. Han började även studera svenska på deltid (SFI) för att lära sig det svenska språket och därmed öka sina möjligheter att få in en fot på den svenska arbetsmarknaden.
 
Eftersom vi bodde hos mina föräldrar behövde vi därmed inte lägga ut pengar på boende och mat. Min lägenhet var fortfarande uthyrd så det var dem pengarna vi hade att spendera under den första perioden. Jag fick dock lära mig att vara ekonomisk för första gången i mitt liv och räkna varenda penning jag hade.
 
Efter några månader som arbetssökande, utan resultat... fick jag äntligen ett jobberbjudande. Det jobbet som jag skrev om i det första inlägget på denna blogg, som jag och min nära vän gick på intervju för och som vi båda fick. Det jobbet som jag än idag jobbar på.
 
Det var detta jobb som skulle komma att öppna upp nya möjligheter för mig och den unge mannen. Jag kunde kort därefter säga upp mina hyresgäster och äntligen flytta tillbaka till min lägenhet, med honom.

4. Få vet hur bra de har det; alla vet hur bra de kunde få det.

Min vän följde med mig på denna resa. Det var tredje gången vi åkte dit tillsammans. Hon hade följt med mig för första gången sommaren 2009 då jag ville åka och hälsa på min släkt på pappas sida som jag inte hade sett på ca 10år. Det var under denna resa som hon fick upp ögonen för min halvsysters bror. Sedan åkte vi tillbaka i januari 2010 och spenderade en hel månad där och det var då jag lärde känna den unge mannen som skulle komma att flytta med mig till Sverige i ett senare skede. Och så var det denna gång, våren 2010. Tredje gången gillt?!
 
Vi hade planerat att vi skulle spendera flera månader där. Hon skulle gifta sig med min halvsysters bror och jag ville lära känna den unge mannen bättre. Min halvsysters bror och den unge mannen som jag hade lärt känna i januari bodde i samma område och hade växt upp tillsammans vilket underlättade det för oss att umgås, alla fyra. Min vän flyttade in med min halvsysters bror och jag flyttade in hos den unge mannen som bodde med hans mor och syster.
Månaderna gick och allting gick bättre än vad jag hade tänkt mig. Jag trivdes där och jag var lycklig. Jag tog en risk när jag beslutade att lämna mitt liv i Sverige för honom men jag är den som går efter magkänsla och det kändes rätt där och då. Innan jag åkte på denna resa hade jag varit hos utrikesdepartamentet och cubanska ambassaden och ansökt om diverse tillstånd utifall att jag efter min vistelse skulle vilja att han följde med mig hem då jag visste att jag aldrig skulle klara av ett långdistansförhållande. Jag gjorde detta i god tid då Cubanska myndigheterna har strikta regler gällande utrese tillstånd för Cubanska medborgare men även Svenska myndigheterna gällande inrese tillstånd för sökande från länder utanför EU.
 
Under min vistelse där lärde jag mig att uppskatta livet på en annan nivå. Jag var alltid så bitter när jag var i Sverige. Det enda jag gjorde var att klaga över min situation, vädret, jobbet, tunnelbanan, maten... ja, allt ni kan tänka er. När jag sedan fick se denna verklighet, att det faktiskt finns människor i världen som har det sämre ställt, oavsett om man i grund och botten är medveten om det så inser man inte hur bortskämd man faktiskt är förrens man får gå i dessa människors skor. Jag tänker inte gå in på detaljer om det inte är så att ni verkligen vill att jag gör det.
 
När vi hade varit tillsammans i ca 6 månader bestämde jag mig för att skicka in blanketterna till Svenska myndigheterna för att ansöka om uppehålls - och arbetstillstånd åt honom med orsaken: Samboanknytning.
 
Livet är dock aldrig en dans på rosor och vi började för första gången stöta på problem. Svenska myndigheterna godkände hans ansökan och gav honom uppehålls - och arbetstillstånd i Sverige på mindre än 10 dagar vilket var oerhört chockerande för min del men Cubanska myndigheterna satte upp hinder, efter hinder. Dem ville inte godkänna hans utresetillstånd då han inte hade gjort militärtjänst i landet och sa att det kunde ta mellan 1-6 månader innan dem kunde ge oss ett besked på om han fick tillstånd att resa.
 
Vi fick då ta till drastiska åtgärder och använda mutning på diverse olika kontor för att få processen påskyndad, vilket fungerade. Den 20 december 2010 satt vi äntligen på planet till Sverige, ca 3 månader senare... vilket innebär att jag hade spenderat totalt nio månader på Cuba.

3. Jag vet vad jag flyr ifrån, men inte vad jag söker efter.

Anledningen till att jag åkte till Cuba i första hand var för att umgås med min far som hade gått igenom en svår operation. Jag menar, man vet aldrig vad som kan hända och det gäller att ta vara på tiden man har med sina nära och kära för en dag kan det vara försent och eftersom jag flyttade med min mor från Cuba när jag var 3år gammal så hade ja inte spenderat speciellt mycket kvalitetstid med honom.
Innan jag bestämde mig för att åka iväg på denna resa jobbade jag på Forex servicecenter och hade en hyffsat stadig ekonomi med tanke på mina utgifter på den tiden. När min provanställning gick ut kunde dem dock inte erbjuda mig en fast anställning då dem var tvugna att skära ner på personalen och därmed alla timanställda.
 
Min styvpappa som är som min andra far hade stått i bostadskö sedan flera år tillbaka och hade fått en lägenhet i närheten från hans och mammas bostad som jag vid den tidpunkten bodde i, tillsammans med dem och min yngre syster. Denna lägenheten omvandlades några månader därefter till en bostadsrätt vilket resulterade i att han köpte bostaden. Eftersom min mor aldrig sparat pengar åt mig sedan jag var liten, vilket dem flesta föräldrar brukar göra så utlovade hon denna lägenhet till mig. Hon sa att den var som min och att den dagen jag bestämde mig för att sälja den så skulle vinsten bli min.
 
Detta besked kom några månader innan mitt beslut angående Cuba resan vilket för mig var en bra nyhet då jag inom kort skulle bli arbetslös och då inte ha några pengar att leva på under min vistelse och eftersom jag nu hade en lägenhet så kunde jag välja att hyra ut den i andra hand, vilket jag gjorde. Jag hyrde ut den för en något högre summa än vad den egentliga hyran låg på då den var fräsch och fullt möblerad.
 
Dessa överskotts pengar var vad jag skulle komma att klara mig på månad för månad under min resa.

2. Du anklagar kvinnan för att hon fladdrar från den ene till den andre. Klandra henne inte, hon söker en pålitlig man.

Månaderna gick och jobbet flöt på i sin egna takt. Det kändes underbart att äntligen ha ett jobb att gå till efter något år som arbetslös med ett kritiskt ekonomiskt tillstånd. Det var ett stressigt och krävande jobb. Jag hade aldrig jobbat som kundtjänst medarbetare innan och visste därmed inte heller hur otrevliga människor kan vara via telefon. Jag antar att majoriteten utav dem som ringer in till en Kundtjänst vågar släppa ut sina agressioner mer via telefon än vad dem hade gjort som kund i en butik. Jag lärde mig dock att hantera dessa upprörda kunder med tiden och hade jag tur ibland så lyckades jag även vända dem vilket resulterade i att vi avslutade ärendet med ett leende på läpparna. Då var man nöjd med samtalet.
 
Hela kundtjänsten var uppdelad i olika grupper, så kallade teamindelningar där varje team hade en ansvarig. Vi hade haft en tjej som ansvarig sedan vi började på utbildningen och kommit ut i produktion. Det var dessutom denna tjej som hade gett mig jobbet då det var hon som intervjuat mig. Några månader därpå beslutade hon sig dock för att börja plugga vilket resulterade i att vi skulle få en ny ansvarig, den charmiga killen som hade hållt i utbildningen som jag och min vän varit sena till.
 
Under hans första period som ansvarig över oss såg vi knappt honom då han hade fullt upp med att omstrukturera hela teamet och vårt arbetssätt utefter hans uppsatta mål för vad vi skulle förväntas uppnå i vårt arbete. Jag minns att jag brukade bli alldeles till mig dem få gångerna han gick förbi mig i korridoren eller utböt några ord med mig. Och det blev inte direkt lättare med tiden. Hans närvaro gjorde mig nervös. Inte på ett negativt sätt utan snarare tvärtom. Jag gillade att ha honom i närheten.
 
Det jag har glömt att nämna vid det här laget är att jag faktiskt hade en relation under denna tidpunkt. En relation som jag hade haft sedan jag var i Cuba och som vid detta skede hade varat i lite mer än ett år. Denna person bodde dessutom tillsammans med mig i min bostad då han hade flyttat hit med mig från Cuba för att påbörja ett liv tillsammans med mig med tanke på omständigheterna som råder i Cuba. Det finns inga framtidsmöjligheter i det landet. Jag var kär i honom men jag kände trots detta en speciell attraktion till killen med dem trasiga skorna.
 
Jag antar att det var som man brukar säga, vad du inte kan få kan du inte motstå.
Och jag visste ju att jag aldrig skulle kunna få honom, han var ju trots allt min chef.